Polishistorik - Statspolisen

Statspolisen instiftades av riksdagen 1932 och det beslutades att denna skulle stå under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bla Ådalskravallerna i maj 1931 då inkallad militär sköt skarpt mot demonstrerande arbetare och dödade fem personer.

Andra bidragande orsaker var den allmänna samhällsutvecklingen: Folk hade fått möjlighet att resa och förflytta sig på ett annat sätt än tidigare. Flera incidenter hade inträffat då folkmassor hade ställt till bekymmer för den lokala, och mestadels underdimensionerade, poliskåren.


Den första statspolisen

Inrättandet av statspolisen uppstod som en följd av den kommission som den dåvarande socialministern, Gustav Möller ledde tillsammans med hovrättspresidenten Joel Laurin som sekreterare med anledning av Ådalskravallerna. Utredningen utmynnade i att polismakten skulle förstärkas - miltär var inte lämpligt att insättas vid strejker och andra sociala konflikter.

En proposition lades fram den 11 mars 1932 och riksdagens båda kamrar behandlade propositionen den 18 maj samma år. Efter en lång debatt beslöts att en statspolis skulle inrättas och dess första tjänstgöringsdag skulle bli den 1 januari 1933.

Som den förste chefen för statspolisen utsågs landsfogde Erik Ros från Karlstad. Överkonstapel - från Klara polisdistrikt - Sigfrid Stigwall utsågs till sekreterare och medhjälpare. De två placerade i riksdagshuset och riktlinjerna för den nya poliskåren som skulle omfatta hela landet drogs upp. I slutet av oktober 1932 satte man i gång detta stora arbete. Allt från pennor, vapen och fordon skulle inköpas och statspolisorganisationen skulle vara klart till årsskiftet 1932- 33. Kostnaden för den nya organisationen beräknades för dess första verksamhetsår till 1.320.000 kronor. Denna summa kan jämföras med kostnaden för polisväsendet i Stockholms stad som vid denna tid uppgick till 7-8 miljoner/år.

Den nya statspolisen skulle omfatta 200 man (källa: "I statspolisens nät" av kriminalreporter Walle Badh, andra källor, tex artikel i tidningen Motor 1955 anger 237). Kommissarier skulle tillsättas - Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall samt Luleå fick kommissarier. Övriga statspolisavdelningar - Kalmar, Visby, Skövde, Karlskrona, Karlstad, Falun, Östersund och Umeå fick nöja sig med överkonstaplar som chefer. Avdelningar stationerades alltså på varje större ort och var ofta förlagd till den kommunala polisstationen.

Endast dom bästa cheferna kom i fråga. Konstaplarna kommenderades till statspolisen från respektive kommunala distrikt. Senare fick man fick söka tjänster där och det ställdes höga krav för att bli antagen. Det blev snabbt hög status i att få tjänstgöra vid statspolisen.

50 man skulle vara beridna och 60 ridhästar införskaffades som förlades i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Jönköping, Örebro, Sundsvall samt Luleå (Den 1 juli 1955omorganiserades rytteriet och koncentrerades till de större städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall). Statspolisen skulle dessutom utrustas med 40 bilar samt 16 mc - en motorisering som var revolutionerande på sin tid. Detta innebar att man på kort tid kunde dra samman stora polisstyrkor. 142 man enbart från våra tre storstäder!

Nedan: "Bevis om flygande besiktning". Utfärdat av statspolisen Göteborg 1938.
Foto: Volvo.

Ordningspolis
Den första statspolisen var alltså en sk ordningspolis vilken skulle kunna sättas in var som helst i landet vid oroligheter. Statspolisen var främst avsedd som förstärkning av distrikten på landsbygden vid större sammankomster, större marknader och stora idrottshändelser m m då resurserna för övervakning av ordningen inte räckte till. Fylleri och slagsmål hade vid denna tid urartat till den grad att "vanligt folk" nätt och jämt vågade sig ut på dans- och nöjesplatser.

Under övrig tid ägnade sig statspolisen åt "vanligt" polisarbete - dvs man gick inte och väntade på orostillfällen utan skulle - i och utanför dom städer där statspolisen var förlagd, jaga bovar och banditer av allehanda slag. Dessutom övervakade man den allt växande bilismen. 1936 eller -37 övertog statspolisen den flygande besiktningen av motorfordonen på våra vägar och personalen utökades till 297 man (enl. tidningen Motor 1955) och antalet fordon utökades kraftigt. Den mer organiserade trafikövervakningen startades dock först 1954.

Senare under 1930- talet när det började att dra i hop sig till krig, bildades en statspoliskriminalavdelning vars huvudsakliga uppgift var att biträda ordinarie polisen vid svåra brottsutredningar.

Strax före och under andra världskriget blev kriminalstatspolisen mest engagerad i säkerhetsärenden såsom spioneri och sabotage m m och det var den egentliga början till säkerhetspolisen. 1 juli 1939 tillsattes en kriminalöverkonstapel och en kriminalkonstapel vilkas huvuduppgift var säkerhetstjänst. Under andra världskriget utökades säkerhetspolisen (3:e roteln) och den del av den ursprungliga kriminalstatspolisen (1:e roteln) , som blev kvar bildade rikskriminalpolisen vilken var satt att verka vid grövre brottslighet över hela riket (2:e roteln var den sk spritpolisen).

Olika specialavdelningar bildades under åren: Spritpolisen (1938), vilken till allmänhetens stora förtret jagade spritsmugglare. Järnvägsavdelningen eller Järnvägspolisen (1948), vars uppgift var att biträda Kungliga Järnvägsstyrelsens reklamationskontor med att återskaffa stulet och försvunnet gods samt att helst spåra upp dom skyldiga. Valutasektionen (1951), vilken sysslade med brott mot valutaförordningen. Postpolisen (1951), vars postdetektiver jagade försvunna värdebrev och förfalskare m m.


A och B-lag

Det berättas att statspolisen och den kommunala polisen sågs som ett A och B-lag trots att statspolisen inte var någon ”överpolis”, dvs det existerade inte två poliskårer vars arbetsuppgifter var strikt åtskilda. Båda var ju offentligt anställda, kommunalt eller statligt. Det var inte alls samma förhållanden som i tex USA med olika poliskårer och en överstatlig typ FBI. Statspolisen hade dock något bättre betalt, bättre utbildning, utrustning och mer erfarenhet av "tyngre" brottlighet. Claes Johansson skriver i en artikel i Classic Motor Magasin 4, 1998 - "Vad det innebar för kårandan är inte svårt att räkna ut. Statspolisen tog hand om de tunga prylarna, med vagnar och manér som hörde hemma i den stora världen. Allt medan lokalpolisen lommade iväg till sin cykel eller väntande droska."

Nedan: "Omålad", svart? polisutrustad Amazon från statspolisen. Obs blinkers på bakre delen av framskärmen och taksökare.
Foto: Ola Kronkvist.


Ett annat exempel som berättats är när ett mord hade begåtts i en liten stad i Sverige någon gång på 1950- talet: Den lokala polisen hade begärt hjälp av statspolisen (rikskriminalpolisen). Lokalpolisen fick order om att spärra av området och invänta hjälp. Rikskriminalpolisen anlände i en flott bil och påbörjade arbetet och den lokala poliskonstapeln fick vänta utanför avspärrningarna. Vid dagens slut beordrades den lokala polisen att bevaka platsen och rikskriminalpolisen avslutade arbetet och inkvarterades på statshotellet. Dagen därpå när arbetet skulle återupptas reste rikskriminalpolisen till platsen med sin flotta amerikanare och den lokala kommunalpolisen fick komma efter på cykel! Den lokala polis som på brottsplatsen under natten skött bevakningen fick ta sin cykel och trampa hemåt efter att ha avlagt rapport till rikskriminalpolisen.


Trafikövervakning

Den första organiserade trafikövervakningen startades 1954 och utfördes bla med hjälp av mcpoliser. I början av 50- talet hade trafiken i landet ökat kraftigt, trafiksäkerheten började bli ett problem och det tillsattes därför en utredning som skulle se över trafiksäkerheten.

Nedan: Mc-polis från statspolisen vid övning 1958 på arméns motorskola, Strängnäs. Mc BMW? utrustad med rödljus, sirén, sökarljus och komradio.
Foto: Urklipp från okänd tidning.


Uppgiften gick till den på den tiden mycket kände landshövdingen, stadsrådet och sedermera chefen för SCA, Eje Mossberg som ansågs som en mycket framsynt man. Sekreterare var den man som blev överdirektör vid RPS 1994 och senare polismästare i Stockholm, Kurt Lindrot. Bland alla förslag som då fördes fram var att trafikövervakningen skulle läggas på statspolisen och att statspolisen därför skulle tillföras personal och teknisk utrustning för detta.

Den 1 juli 1954 startade "Operation vägvett" på order av inrikesminister Hedlund, en operation som enl dåtida press "ökade trafikkulturen påtagligt".

Ordningsstatspolisens uppgift blev hädanefter alltså i huvudsak trafikövervakning och hade som huvudsysselsättning denna gren att bevaka. Fortfarande fanns dock föreskrifter om att statspolisen skulle vara tillgänglig i att sättas in som hjälp till den vanliga polisen vid oroligheter o dyl. Parallellt med statspolisens verksamhet hade de större kommunala polisdistrikten en trafiksektion som sysslade med trafikövervakning inom det egna distriktet.

På 1950 och 60- talet fanns således 3 olika statspoliser: Nämligen den vanliga statspolisen (trafikövervakning), säkerhetspolisen (kallad säk inom polisleden) samt rikskriminalpolisen (kallad rikskrim).


Bilantalet ökade kraftigt
När besluts togs att trafikövervakningen skulle läggas på ordningsstatspolisen ökades statspolisens bilantal kraftigt (från 90 till 135) liksom antalet mc (101). Tidigare hade man inte haft många mc överhuvudtaget vid statspolisen. I juli 1954 uppgick personalen till 371 man + 55 kommissarier och 57 1:e polisassistenter (enl. tidningen Motor 1955). Bilarna var till allra största delen svarta amerikanare som tex Ford Customline V8 och Plymouth Savoy - alla med förstklassig polisutrustning.

För att vara anonyma, som man trodde, hade de inga fasta utryckningsljus som många andra polisbilar, utan en rörlig strålkastare på taket. I denna strålkastare fanns en röd hylsa som med ett reglage kunde dras fram över glödlampan. Det blev inget bra utryckningsljus därför att det var så koncentrerat. Det var heller ingen bra strålkastare, eftersom glödlampan inte kom i centrum. Så speciellt anonym var ju bilen inte heller, såg man en svart amerikanare med strålkastare i taket och två kraftiga killar i så luktade det polis lång väg.

Vid vissa tillfällen ville man inte vara anonym och därför tillverkades en skylt med texten "Stats Polis", vilken sattes på taket med en anordning som motsvarade de skidställ som var vanliga på denna tid. Skylten var delad så att taksökaren inte skulle vara i vägen. Att markera just statspolis var mycket känsligt och som statspolisens ledning tog mycket allvarligt. Skylten förvarades i ett fodral i bagageutrymmet och enligt uppgift kom den inte till användning så många gånger.

1957 anställdes Lars-E Freeman vid statspolisen som den förste fordonsteknikern. Lars-E Freeman bar ansvaret för att statspolisen fick Amazon och att dessa utrustades för polisbruk både tekniskt och med lös utrustning.

1958 skaffade statspolisen dom första sk "målade" polisbilar av märket Volvo Amazon och usabilarna byttes ut och det var naturligtvis ett stort steg - en mindre bil och en bil som syntes och med bättre väghållning på små vägar.

I slutet av 1950- talet bestod styrkan av en polisintendent, 22 kommisarier, 71 1:e polisassistenter och polisassistenter samt 586 1:e poliskonstaplar och konstaplar. Dessa förfogade över 259 bilar varav en del disponerades av krim. avdelningarna, samt 134 motorcyklar (källa: "I statspolisens nät" av kriminalreporter Walle Badh).


En kraftsamling
Att lägga trafikövervakningen på statspolisavdelningarna (en i varje län) var en kraftsamling och gav en enhetlig övervakning inom länet. När sedan statspolisintendenten centralt höll i samordning för hela landet blev det ytterligare likriktning.

Av dom ca 15 000 poliser som är i tjänst idag är det endast något hundratal, många gånger grånande farbröder som längtar till pensionen, som sysslar med trafikövervakning. Detta till glädje för en del men mest innebär det att anarkismen breder ut sig allt mer på våra vägar. Enligt till oss närstående källor är inom polisen all status med trafikövervakning borta. På 50- och 60- talet ansågs det inom polisen vara "fint" att tillhöra ordningsstatspolisen - med dom stora resurser som hade ställts till förfogande - och köra omkring på våra vägar.

Alla vi som har minnen av 60- talets biltrafik minns den auktoritet och kraft som en statspolispatrull bestående av en Amazon Sport och besättning utgjorde. Men som sagt, av detta finns inget kvar. När såg man senast närpolisen ha en trafikkontroll? Neddragningar och besparingar gör att polisen oftast är tvingad att hårt prioritera och enbart ägna sig åt våldsbrott m m.


"Flygande"
Alla bilförare på 1950- och 1960- talet förfasade sig över möjligheten att åka fast i en av statspolisens "flygande" bilbesiktning. Att råka ut för statspolisens kontroller var inget en bilförare längtade efter. Dels uppträdde statspolisen på ett mycket korrekt sätt och med myndighet, dels var de inte heller precis småväxta och dels visste man att de kunde sin sak och att de var välutrustade. Den egna bilen var kanske heller inte i bästa kondition, det fanns ju ingen årlig kontroll på den tiden, så det var mycket skrot som statspolisen hittade på våra vägar.

All personal som tjänstgjorde vid ordningsstatspolisen, dvs den avdelning inom statspolisen som svarade för bland annat trafikövervakning, skulle genomgå bilbesiktningsutbildning och som genomfördes under ca 4 veckor på en 4 -5 olika platser i landet och leddes av bilinspektörer från bilinspektionen. Godkänd utbildning gav förordnande som bilbesiktningsman, vilket innebar att polismannen hade rätt att utföra så kallade flygande inspektion, i motsats till de inspektioner som genomfördes av besiktningsmän vid bilinspektionens fasta stationer. Den polisman som hade förordnande kunde alltså sätta körförbud på ett fordon. Inom den kommunala polisen fanns det bara ett fåtal som hade förordnande och ofta var det då poliser som av olika anledningar sökt sig tillbaka till den kommunala polisen.

När polisen förstatligades 1965 samlades all trafikutbildning till en enhet som RPS startade vid motorskolan i Strängnäs, främst för att göra utbildningen effektivare, likformig och få bättre tillgång till utbildningsmateriel främst då tunga fordon.

Besiktningsmannautbildningen ingick då i trafikövervaknings utbildningen på c:a 7 veckor. Allt detta är nu borta och om det över huvud taget finns någon utbildning, så genomförs den på det regionala planet så man är tillbaka till ruta ett. Det finns ju nästan ingen trafikövervakning så då behövs det ju heller ingen utbildning! Men man har ju 0-visionen och det kanske räcker?


Körutbildning

Under 1950- talet och flera årtionden framåt fick polisen en omfattande körutbildning, vilken ofta var förlagd till arméns motorskola i Stängnäs eller Revinge pansarövningsfält söder om Lund.

Nedan: En "klass" i avancerad körning nyutbildade poliser med fordonen i perfekt formation på Revinge söder om Lund.
Foto: Urklipp ur okänd tidning.

Där fick polisen utbildning i avancerad körning med mc och personbilar. Vintertid anordnades kursen i halkkörning. Körutbildningen hade tagits fram av den i alla polisbilsammanhang alltid närvarande Lars-E Freeman.

Den av Freeman framtagna körutbildningen resulterade senare i
boken "Bli toppbilist" som skrevs tillsammans med en av dåtidens skickligaste motorjournalister: Jan Ullén. I boken fick man handfasta och konkreta råd i "Bilkörningens grundelement", "Start och växling", "Kurvtagning", "Bromsning" och mycket mer.


Alkoholkontroll

Då det gäller alkoholkontroll var den inte så omfattande. Det fanns ju inga tekniska hjälpmedel på den tiden, utan polismannen fick avgöra alkoholpåverkan genom lukt och förarens beteende i övrigt, detta gjorde all polis även den kommunala. Ett problem var att ta blodprov, speciellt i glesbygd då man måste åka långt, kanske flera timmar, och föraren hann att nyktra till.


LTG och TS
Vid förstatligandet 1965 blev statspolisavdelningarna omdöpta till länstrafikgrupper (LTG) under länspolischefen med likriktning från RPS. De större polisdistrikten hade kvar sin trafiksektion (TS). I dom mindre pd fanns det sk trafikgrupper (TG) som bestod av ordningspoliser - ofta utan bilbesiktningsmannautbildning. LTG arbetade ute efter våra landsvägar och TS och TG arbetade i och strax utanför tätorterna. LTG samarbetade ofta med TS och TG vid tex hastighetskontroller. LTG var en stöttepelare för länens polisdisrikt inklusive dom som hade trafiksektioner.

Personalen inom LTG och TS hade bilbesiktningsmannautbildning och hade i princip samma resurser förutom att TS efter förstatligandet ej hade några mc med några undantag som tex Solna pd - förutom storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. I ovan nämnda storstäder fanns en trafikavdelning där den övervakande enheten trafiksektionen sorterade. Inom trafikavdelningen avhandlades även tex trafikjuridiska frågor via trafiknämnden som lokala hastighetsbestämmelser m m.

LTG och TS slogs omkring 1990 ihop till dagens nuvarande trafikpolis.

Den forna statspolisen benämns således numera för "Trafikpolisen" och beroende på pd kan trafikpolisen i dag sortera under trafikgrupp, trafikavdelningar, trafiksektionen eller trafikenheten. En del pd har - för att röra till det ytterligare - lagt ut trafikpolisverksamheten på närpolisområden.

Fotnot: Denna artikeln skrevs av Larsson 1998 (och uppdaterades senast 2002) - därav stämmer inte uttryck som; "i dag" mfl riktigt.