Cadillac med kombinerad tvättmaskin och toalett

Gästinlägg från Bengt Carlén. Hela texten var publicerad i senaste numret av Bilsport Classic.

Varför bygger man om en 1947 års Cadillac till ett rullande hem? Och varför sätter man rekord i att köra nonstop tvärs över den amerikanska kontinenten utan att stanna? När Louie Mattar var klar hade ombyggnaden kostat honom lika mycket som priset för 30 nya Cadillac-bilar. Men då hade han en bil med, bland mycket annat, kombinerad toalett och tvättmaskin.

Från början var Louie Mattars ambition att bygga om sin bil till något som gick att bo i. Men så råkade någon säga till honom att det var omöjligt att köra nonstop San Diego-New York utan att stanna och då måste han naturligtvis visa att det gick.

Efter bilen hängdes ett släp med tankar för vatten, olja och bensin men inte ens det tillskottet räckte till för att klara rekordkörningen. Längs vägen körde man in på flygfält där tankbilar fyllde på både bil och släp – utan att stanna. Punktering då? Det hade han också tänkt på genom att montera hydrauliska ”sidesteps” längs bilen så att man kunde ta sig fram till det punkterade hjulet. Vid hjulet sattes en bräda upp som man tillfälligt kunde sitta på när däcket skulle bytas. Först gick en hydraulisk hjulburen domkraft ner som avlastade hjulet. Fram med den elektriska mutterdragen och hjulet var loss. Sedan en snabb balansgång på sidan av bilen med det tunga Cadillac-hjulet i ena handen för att hämta ett annat som förvarades på släpet. Inga extrahandtag fanns att ta tag i utan man öppnade fönstren och greppade om dörrkarmarna. En dusch på höger framskärm användes också under gång och måltiderna intogs längst bak på släpet.

Tre män turades om att köra i skift och bisittaren hade fullt upp att hålla koll på alla extrainstrument. I baksätet fanns tvättställ, rinnande vatten, spis, strykbräda, kylskåp och ett hål som kunde utnyttjas antingen för den kemiska toaletten eller tvättmaskinsinsatsen som sänktes ner i hålet. ”Effekterna” efter toabesöket samlades i en plastbehållare som lämnades över till någon som körde jämsides med Cadillacen.

Rekordkörningen SAN Diego-New York och tillbaka pågick under tiden 20-27 september 1952 och världsrekordet man satte gäller fortfarande: 6.320 miles utan stopp.

Sedan 1999 är bilen deponerad på San Diego Automotive Museum i Kalifornien.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 1

1977 såg jag en Chevrolet Caprice Classic av den här modellen för första gången! I samma ögonblick bestämde jag mig - en sådan bil skulle jag en dag äga. Att det skulle dröja nästan 25 år trodde jag inte.

Att köpa en ny Caprice 1977 var för mig av ekonomiska skäl helt uteslutet - bilen kostade ju över 60 000:- ! Begagnade fanns nästan inte heller och dom som fanns var dyra - kom det in en Caprice på en bilfirma så försvann den lika fort som en avlöning, dvs nästan omedelbart.

Av en slump hittade jag 1999 en annons på en något bedagad Caprice -77 som var svensksåld och fullutrustad, dvs: elsäte, elhissar, centrallås, servostyrning, servobromsar, AC, tiltratt, farthållare, elbakruta, elöppnad bagagelucka, m m och inredningen var nästan som ny.

Bilen var heller inte "trimmad" eller sönderskruvad, vilket var viktigt för mig. Sina originalfälgar med, för all del inte original navkapslar hade den också fått behålla.

Ja det visades sig som vanligt att den del saker var i sämre skick än väntat och en del saker var väldigt bra. Det som också var bra var att dom av mina bekanta som sysslar med USA bilar tyckte att det var ett bra "objekt". En mer okänslig bekant beskrev dock målande bilens inredning som "hallickröd" men sådant får man som Capriceägare ha överseende med.

Hösten och vintern ägnades åt att laga rost, byta trösklar, skärmar och alla fyra dörrarna. Inredningen plockades ur och gjordes ren.

Fotnot: Ett liknande inlägg om detta inköp har tidigare publicerats samt nu plockats bort. Detta för att komma i rätt ordning med inläggen om mina gamla fordon.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 2

Nu skulle då renoveringen börja. Målet var absolut ingen originalrenovering utan målet var att få bilen i ett snyggt bruksskick.

Ingen av dörrarna gick att rädda, i alla fall inte när det fanns friska sådana att köpa, så inhandlingen skedde av nya friska dörrar och framskärmar. Ingen bilskrot kunde leverera allt utan inköpen gjordes på 3 st skrotar som sysslar med USA-bilar och som skrotar bilar från ökenstaterna i USA. Under hösten år 2000 så byttes dörrar och skärmar ut och bilen började se anskrämlig ut.

Ett stenskott i framrutan med påtvingat rutbyte som följd uppsnabbade starten på arbetet. När framrutan demonterades kom dom befarade rostskadorna runt framrutan fram. I stort sett fanns det ingen plåt kvar bakom vindrutan i tak och A-stolpar!

Eftersom rostlagning av tak och A- stolpar med god marginal överskrider min kompetens så övertygades en god vän som äger en bilplåtverkstad att hjälpa mig.

Efter denna operation skulle nu bilen slipas och lackeras. Många sömnlösa nätter tillbringades med att fundera på med i vilken kulör bilen skulle lackeras. Att bilen skulle lackeras i två harmonerande kulörer hade jag redan bestämt eftersom denna chevroletmodell sällsynt väl passar som tvåfärgad. Valet föll slutligen på två grå volvokulörer.

För att spara pengar så valde jag att själv demontera lösa kromdelar, slipa och grundspackla. Vidare så demonterades dörrarna och dörrgavlar och dörrbottnar lackerades med dörrarna lösa. När dörrarna var demonterade så var det även lämpligt att lackera dörröppningarna nu när det var gott om plats att komma åt. Även framskärmarnas bakkant lackerades nu. Därefter återmonterades dörrarna igen.

Många väljer att lacka hela dörren separat men då har man problemet med att montera dom nylackade dörrarna utan skador. Eftersom dörrar på en USA-bil oftast behöver monteras med hjälp av slägga och spett var det säkrast att göra på detta sätt ansåg jag. Nackdelen är att det fodras en mycket noggrann maskering av dörrarnas gavlar m m innan huvudlacken. Men det är bara att ta god tid på sig och att vara noggrann.

När så lackeringsfirman till slut fick tid att förbarma sig över bilen så uppstod det vanliga suckandet och himlandet med ögonen när dom fick se bilen och hur jag hade slipat.

Naturligtvis dög det inte som jag hade gjort utan ytterligare ett par dagar fick tillbringas med att slipa på bilen. Därefter skulle det spacklas. Billackeraren spacklade och jag slipade, han spacklade och jag slipade, och så vidare... Men så en dag - med viss tvekan - ansågs det duga och grundfärgen las på.

Efter att den grå grundfärgen lagts på så såg bilen med en gång trevligare ut. Man såg på ett sätt slutet på alltihop. Men än var det mycket arbete kvar.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 3

Julen 1999 stod vagnen färdig i alla sin glans och dessa bilder är tagna i januari 2000.

Ja färdig o färdig, en bil blir väl aldrig riktigt färdig, ännu återstod en del finjustering och reparationer.

Den vintern blev det en lång väntan på våren. I nästa inlägg blir det en del blandade bilder under de 10 år som jag sedan ägde vagnen.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 4

Ytterligare några bilder på min fd Caprice. De två översta bilderna är tagna 2005 och de övriga är tagna 2008.

Hösten 2008 såldes vagnen till förmån för nya projekt. Med detta lovas dyrt o heligt att inte visa några fler bilder på denna bil - i alla fall inte på länge. Möjligen kan det bli nya capricebilder då det inte är omöjligt att Larsson köper en annan Caprice en vacker dag.