Chevrolet Caprice Classic -77, del 1

1977 såg jag en Chevrolet Caprice Classic av den här modellen för första gången! I samma ögonblick bestämde jag mig - en sådan bil skulle jag en dag äga. Att det skulle dröja nästan 25 år trodde jag inte.

Att köpa en ny Caprice 1977 var för mig av ekonomiska skäl helt uteslutet - bilen kostade ju över 60 000:- ! Begagnade fanns nästan inte heller och dom som fanns var dyra - kom det in en Caprice på en bilfirma så försvann den lika fort som en avlöning, dvs nästan omedelbart.

Av en slump hittade jag 1999 en annons på en något bedagad Caprice -77 som var svensksåld och fullutrustad, dvs: elsäte, elhissar, centrallås, servostyrning, servobromsar, AC, tiltratt, farthållare, elbakruta, elöppnad bagagelucka, m m och inredningen var nästan som ny.

Bilen var heller inte "trimmad" eller sönderskruvad, vilket var viktigt för mig. Sina originalfälgar med, för all del inte original navkapslar hade den också fått behålla.

Ja det visades sig som vanligt att den del saker var i sämre skick än väntat och en del saker var väldigt bra. Det som också var bra var att dom av mina bekanta som sysslar med USA bilar tyckte att det var ett bra "objekt". En mer okänslig bekant beskrev dock målande bilens inredning som "hallickröd" men sådant får man som Capriceägare ha överseende med.

Hösten och vintern ägnades åt att laga rost, byta trösklar, skärmar och alla fyra dörrarna. Inredningen plockades ur och gjordes ren.

Fotnot: Ett liknande inlägg om detta inköp har tidigare publicerats samt nu plockats bort. Detta för att komma i rätt ordning med inläggen om mina gamla fordon.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 2

Nu skulle då renoveringen börja. Målet var absolut ingen originalrenovering utan målet var att få bilen i ett snyggt bruksskick.

Ingen av dörrarna gick att rädda, i alla fall inte när det fanns friska sådana att köpa, så inhandlingen skedde av nya friska dörrar och framskärmar. Ingen bilskrot kunde leverera allt utan inköpen gjordes på 3 st skrotar som sysslar med USA-bilar och som skrotar bilar från ökenstaterna i USA. Under hösten år 2000 så byttes dörrar och skärmar ut och bilen började se anskrämlig ut.

Ett stenskott i framrutan med påtvingat rutbyte som följd uppsnabbade starten på arbetet. När framrutan demonterades kom dom befarade rostskadorna runt framrutan fram. I stort sett fanns det ingen plåt kvar bakom vindrutan i tak och A-stolpar!

Eftersom rostlagning av tak och A- stolpar med god marginal överskrider min kompetens så övertygades en god vän som äger en bilplåtverkstad att hjälpa mig.

Efter denna operation skulle nu bilen slipas och lackeras. Många sömnlösa nätter tillbringades med att fundera på med i vilken kulör bilen skulle lackeras. Att bilen skulle lackeras i två harmonerande kulörer hade jag redan bestämt eftersom denna chevroletmodell sällsynt väl passar som tvåfärgad. Valet föll slutligen på två grå volvokulörer.

För att spara pengar så valde jag att själv demontera lösa kromdelar, slipa och grundspackla. Vidare så demonterades dörrarna och dörrgavlar och dörrbottnar lackerades med dörrarna lösa. När dörrarna var demonterade så var det även lämpligt att lackera dörröppningarna nu när det var gott om plats att komma åt. Även framskärmarnas bakkant lackerades nu. Därefter återmonterades dörrarna igen.

Många väljer att lacka hela dörren separat men då har man problemet med att montera dom nylackade dörrarna utan skador. Eftersom dörrar på en USA-bil oftast behöver monteras med hjälp av slägga och spett var det säkrast att göra på detta sätt ansåg jag. Nackdelen är att det fodras en mycket noggrann maskering av dörrarnas gavlar m m innan huvudlacken. Men det är bara att ta god tid på sig och att vara noggrann.

När så lackeringsfirman till slut fick tid att förbarma sig över bilen så uppstod det vanliga suckandet och himlandet med ögonen när dom fick se bilen och hur jag hade slipat.

Naturligtvis dög det inte som jag hade gjort utan ytterligare ett par dagar fick tillbringas med att slipa på bilen. Därefter skulle det spacklas. Billackeraren spacklade och jag slipade, han spacklade och jag slipade, och så vidare... Men så en dag - med viss tvekan - ansågs det duga och grundfärgen las på.

Efter att den grå grundfärgen lagts på så såg bilen med en gång trevligare ut. Man såg på ett sätt slutet på alltihop. Men än var det mycket arbete kvar.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 3

Julen 1999 stod vagnen färdig i alla sin glans och dessa bilder är tagna i januari 2000.

Ja färdig o färdig, en bil blir väl aldrig riktigt färdig, ännu återstod en del finjustering och reparationer.

Den vintern blev det en lång väntan på våren. I nästa inlägg blir det en del blandade bilder under de 10 år som jag sedan ägde vagnen.

Chevrolet Caprice Classic -77, del 4

Ytterligare några bilder på min fd Caprice. De två översta bilderna är tagna 2005 och de övriga är tagna 2008.

Hösten 2008 såldes vagnen till förmån för nya projekt. Med detta lovas dyrt o heligt att inte visa några fler bilder på denna bil - i alla fall inte på länge. Möjligen kan det bli nya capricebilder då det inte är omöjligt att Larsson köper en annan Caprice en vacker dag. 

50 år med högertrafik

Gästinlägg från Bengt Carlén

50 år sedan högertrafikomläggningen

För somliga känns det som, kanske inte som igår, men som inte allt för länge sedan. För de som inte var födda 1967 måste det naturligtvis upplevas som stenåldern. Själv hade jag redan kört bil i vänstertrafik sedan januari 1966 så visst var det en omställning. I många år efteråt dök då och då den obehagliga känslan av att vara på fel sida upp. Det fanns t.o.m. forskare som hade räknat ut att så och så många år skulle vi som inte bara kört bil utan även gått och cyklat i vänstertrafik få räkna med att våra hjärnor innehöll rester av vänstertrafikbeteende.

Att gå från vänster- till högertrafik har en lång historia bakom sig. Mellan 1939 och 1953 väcktes sex förslag i Sveriges Riksdag om att gå till höger. 1955 genomfördes en folkomröstning som gav klara besked – inte mindre än 82,9 % av  de röstande valde nejsedeln. Men tanken övergavs inte; 1961 räknade man på vad det skulle kosta att gå över till högertrafik. Notan slutade på 340  miljoner eller 3,61 miljarder i 2010 års penningvärde. Trots ett rungande nej i folkomröstningen åtta år tidigare beslöt Sveriges Riksdag 1963 att fyra år senare gå över till högertrafik. Som försvar för att man inte höll fast vid resultatet i folkomröstningen påpekades att den bara varit rådgivande och att röstdeltagandet varit avsevärt lägre än i de ordinarie riksdagsvalen.

Högerstyrda bilar har aldrig varit vanliga i Sverige vilket är lite märkligt. I Storbritannien, som envist håller fast vid vänstertrafik, har deras bilar alltid varit högerstyrda vilket från trafiksäkerhetssynpunkt är det enda riktiga. När vi i Sverige under vänstertrafikens dagar skulle göra en omkörning fick vi gå ut långt i vägbanan för att få god sikt. Själv har jag inget minne av att det upplevdes som en nackdel, det var nog först efter högertrafikens införande som vi insåg hur fel det hade varit att köra vänsterstyrt i vänstertrafik.

Den 3 september 1967 var också en söndag. Jag hade planerat att ge mig in till sta´n – Vänersborg – för att i lugn och ro på söndag kväll övningsköra på de smala gatorna. Men av någon anledning kom annat emellan och det blev ingen ordnad övningskörning. Dagen efter var det bara att köra som vanligt, dock på höger sida, och det var ju inte så mycket svårare än vad det hade varit i vänstertrafik. Jag insåg att övningskörning var lite överdrivet men ändå kändes det som att jag hade missat något den där söndagskvällen.

Som bilägare hade jag fått vara med och betala för trafikomläggningen genom den s.k. trafikomläggningsavgiften; vill minnas att den var på 35 kronor vilket var samma belopp som en besiktning kostade på den tiden. Var och en förstod ju att det kostade att byta från vänster till höger. Exempelvis måste många bussar byggas om eller skrotas om de var för gamla medan nyare bussar från början byggts för att tämligen enkelt kunna ställas om för högertrafik. En hel del trafikapparater som refuger, markeringar och skyltar ar ju inte heller gratis att bygga om eller ersätta och för att administrera omläggningen hade en ny myndighet, Högertrafikkommissionen, bildats. Som vi alla vet är det omöjligt för statsmakterna att sluta med en avgift som blivit till en högmjölkande kassako så när omläggningen var genomförd döptes avgiften om till något annat, vad minns jag dock inte.

1968 gick delar av Högertrafikkommissionen tillsammans med Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå upp i den nybildade myndigheten Trafiksäkerhetsverket, TSV. Plötsligt slår det mig att kanske döptes trafikomläggningsavgiften om till trafiksäkerhetsavgift. Varför inte? Den del av Trafiksäkerhetsverket som fordonsägarna hade mest kontakt med var registeravdelningen, TSV-RA, som framför allt skötte om bil- och körkortsregistret.