 |
| Levande livet, 1950. |
30 november 2017
29 november 2017
28 november 2017
Motortorpedbåt T38 - Sveriges häftigaste museifartyg?
Tre motorer! Enligt Tommy Lindberg har varje motor följande data:
Isotta Fraschini V 18 med dubbla turbo. 57 liters slagvolym. 6 kamaxlar. 4 ventilsystem. 6 kamaxlar och dubbeltändning med 36 platina tändstift. 6 förgasare. 2.500 hkr. Startmotor Ford V 8, bensinåtgång 7 liter i minuten.
27 november 2017
26 november 2017
25 november 2017
24 november 2017
Facit Privat
Gästinlägg från Lars Aleberg
Bilden du har på reseskrivmaskinen är intressant för 1963 hade jag i lön som juniorsäljare/ produktinformatör, innan säljskolan, ca 1200:- och fri bil och bensin så en reseskrivmaskin var inte särskilt billig.
Bilden du har på reseskrivmaskinen är intressant för 1963 hade jag i lön som juniorsäljare/ produktinformatör, innan säljskolan, ca 1200:- och fri bil och bensin så en reseskrivmaskin var inte särskilt billig.
En lite kul grej i marknadsföringen av resemaskin var när man ställt Bo Setterlind på en reseskrivmaskin och fotat av hans skor och halva biten under knäet. Med diverse ledtrådar skulle man då försöka lista ut vem det var som stod där. Kommer inte ihåg vem som vann men denne fick nog en resemaskin. Naturligtvis har jag en själv men jag tycker det går så trögt att skriva på den så det blir inte mycket författat på den.
En Facitsäljare (diskret fiskbensmönstrad kavaj, blå skjorta, stickad slips, gabardinbyxor och bruna playboyskor samt matchande klockarmband) skulle förutom takt och ton kunna alla produkter utom bokföringsmaskiner som hade specialsäljare men grunderna skulle sitta där med bokföring. Det jag kunde var tryck, möbler, skriv- och räknemaskiner samt duplicering.
Den bokföringssäljare som hjälpte oss sa till mig när vi diskuterade framtid, i slutet 60-talet, att om du inte är ingenjör kommer du inte vidare. Sagt och gjort tog jag examen på Thorildplans Gymnasium och ekonomexamen senare på Fridhemsplans Gymnasium men det är en annan historia.
Lite insikt i Facit från insidan där "kronjuvelkontoret" låg i huset i korsningen Hamngatan-Kungsträdgårdsgatan där det nu ligger ett hamburgerställe!!
23 november 2017
22 november 2017
"Luft fryser inte...
...men vi gör det", sades det lite elakt på -50 och 1960-talet.
 |
| Populär Mekanik, 1957. |
21 november 2017
HAN FICK IN SIN HÖGER
Gästinlägg från Bengt Carlén
Tidningen REKORD nr 11 1959 hade som omslagsbild Ingemar Johansson. "Ingemar skriver endast i REKORD” stod det att läsa och det var ju inte så konstigt. REKORDs redaktör och ansvarige utgivare Edwin Ahlqvist var ju Ingemars manager.
-Får jag bara in min höger, skrev Ingemar och syftade naturligtvis på den stundande matchen mellan honom och Floyd Pattersson som skulle äga rum den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York.
Och högern fick han in. Två minuter och tre sekunder in i den tredje ronden vann ”Ingo” på knock-out efter att ha skickat Floyd sju gånger ner i golvet.
Vi som var tillräckligt stora för att få vara uppe mitt i natten lyssnade på Radio Luxemburg som matchen sändes i. Klockan var 03.47.27 svensk tid när Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning.
Tidningen REKORD nr 11 1959 hade som omslagsbild Ingemar Johansson. "Ingemar skriver endast i REKORD” stod det att läsa och det var ju inte så konstigt. REKORDs redaktör och ansvarige utgivare Edwin Ahlqvist var ju Ingemars manager.
-Får jag bara in min höger, skrev Ingemar och syftade naturligtvis på den stundande matchen mellan honom och Floyd Pattersson som skulle äga rum den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York.
Och högern fick han in. Två minuter och tre sekunder in i den tredje ronden vann ”Ingo” på knock-out efter att ha skickat Floyd sju gånger ner i golvet.
Vi som var tillräckligt stora för att få vara uppe mitt i natten lyssnade på Radio Luxemburg som matchen sändes i. Klockan var 03.47.27 svensk tid när Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning.
20 november 2017
Mercury Country Cruisers -59
 |
| Fast det verkar inte så praktiskt att ha sin parkeringsplats just bredvid poolen? Eller tänker Larsson fel? Men en snygg vagn är det! |
19 november 2017
Strömstad 1975/1976
Från hösten 1975 och fram till sommaren 1976 någon gång jobbade jag åt Skanska Doris på plattformsbygget i Kålvik, Strömstad.
18 november 2017
17 november 2017
)+-+Kopia.JPG)
16 november 2017
VIF, Viksängens IF, Södertälje. Vintern 1954 - 55 Södertälje IP
Gästinlägg från Lars Aleberg
Jag har ett foto från det allra första ishockeylag jag var med i och det var ett pojklag från Viksängen i Södertälje som jag gärna skulle vilja vet mer om hur det gick för dem sedan. I Sdt ordnades en ishockeyserie för pojk-/kvarterslag bilden är från den serien och året är nog vintern 1954 - 55. Bilden är tagen på Södertälje IP med Rosenborgskolans utbyggnad i bakgrunden.
Jag har ett foto från det allra första ishockeylag jag var med i och det var ett pojklag från Viksängen i Södertälje som jag gärna skulle vilja vet mer om hur det gick för dem sedan. I Sdt ordnades en ishockeyserie för pojk-/kvarterslag bilden är från den serien och året är nog vintern 1954 - 55. Bilden är tagen på Södertälje IP med Rosenborgskolans utbyggnad i bakgrunden.
Viksängen var en samling hus byggda runt en rejält stor innegård där det fanns lekplatser, stora gräsytor och en halv fotbollsplan. På sommaren spelades det fotboll där och på vintern ishockey samt däremellan bus.
Kvarteret hade Konsum snabbköp, kondis plus några affärer till bl.a. Lennart Kvists pappas tapetseraraffär. Området hade ett punkthus som var dubbelt så högt som de andra och hyste även panncentralen som stod för värmen.
Laget fick en lokal av Telge Bostäder på ca 40 kvm där det också byggdes ett litet förråd för klubbor och tröjor som laget höll spelarna med samt den dyra målvaktutrustningen som Ove Vall har på sig på fotot. Allt detta hade vi samlat tomflaskor till som vi pantat på Systembolaget nere i stan. Det var ett digert arbete men lönsamt.
De tomglas vi inte fick panta slängde vi i Maren, som vi var tvungna att gå runt, och kastade prick på.
De tomglas vi inte fick panta slängde vi i Maren, som vi var tvungna att gå runt, och kastade prick på.
Minnet är lite svagt på vissa punkter men jag tror vi höll på några år med hockeyspelandet tills mopeder och annat kom emellan.
Vi bodde på Viksängsvägen 8B och alla de andra som var med i laget runt om. Per bodde nere vid slussen eftersom hans far arbetade med fartygsslussning.
Vilka vi var kommer jag inte ihåg namnen på alla och det är det som skulle vara så intressant att få reda på mer om “Hur gick det sen” och allt är av intresse. Några kommer jag ihåg namnen på medan andra är helt glömda.
Övre raden från vänster:
- Roger Berggren bodde i punkthuset. Hans far var polis??
- ?
- ?
- Per vars papa jobbade i Kanalverket, Södertälje sluss??
- Björn Matsbo vars pappa tog fram Swix skidvalla. Björn spelade sedermera i SSK, Södertälje Sportklubb.
Knästående från vänster:
- ?
- Björn Berglund. Hans far var i skogsbranschen??
- Ove Vall. Han är Sveriges yngsta utbildade typograf.
- Jag själv. Lars Aleberg vars pappa hade Facit AB.
- Lennart Kvist vars pappa hade butik och tillverkning av bilklädsel i området.
Området som är markerat är de hus som då ingick i Viksängen.
Jag hoppas att det kommer att finnas någon som läser bloggen och vet/känner till/eller på annat sätt kan bidra till frågan “HUR GICK DET SEDAN”.
Hör gärna av dig till mig lars.aleberg@telia.com eller Larssons Blogg.
 |
Stående: Roger Berggren – okänd – okänd – Per ? – Björn Matsbo Knästående: okänd - Björn Berglund? – Ove Vall – Lars Aleberg – Lennart Kvist |
15 november 2017
I den norska utgåvan av Kalle Anka - Donald Duck & Co...
...nr 42, 1963 kan man läsa om förutom Kalle själv även om Fordmodeller, Strutte och Strante, Barske Knut och Lego.
Donald Duck & Co (norska för Kalle Anka & Co.) är en norsk serietidning med Disneyserier, och en motsvarighet till Kalle Anka & C:o. Det första numret gavs ut i december 1948, kostade 50 öre och var 20 sidor tjock. Tidningen ges idag ut av Egmont. Sidantalet kom att öka till 36 sidor år 1950, och varade så fram till 1990. Idag är tidningen på 52 sidor.
Donald Duck & Co är i stort sett lika i innehåll som Kalle Anka & C:o och Anders And & Co., men vissa skillnader i materialet finns.
Källa: http://sv.kalleankasverige.wikia.com
14 november 2017
Vem har bett om...
Reprisinlägg från 2012. Har det blivit bättre - nej, snarare tvärt om.
...att man skulle stycka upp, sälja och privatisera våra gamla fina statliga verk? Inte Larsson i alla fall. Det som dög 1960 duger i dag med. Dessutom har våra förfäder med hårt arbete och skatter byggt upp dessa.
...att man skulle bilda den nya myndigheten Trafikverket? Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel på Vägverket? Eller Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ?
...att man delade upp SJ i SJ och Banverket? Och sedan styckade upp det igen i småbitar. Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel på att SJ skötte både räls, tåg och fastigheter? samt skötte tågförbindelserna runt om i landet? SAMT, hade en filmdetalj som via färgfilm dokumenterade sin verksamhet till nya generationers fromma.
...att man privatiserade apoteken? Inte Larsson i alla fall. Skall tydligen öka mångfalden! Pyttsan... kommer att bli fem apotek i Charlottenbergs köpcentrum som säljer hårschampo, godis och hudkrämer och inget i anslutning till vårdcentralerna och sjukhusen. Så var det med den mångfalden!
...att man nu kan se elpriserna via börskurvor? Inte Larsson i alla fall. Riskkapitalister och annat löst folk manipulerar på olika sätt så att elpriserna stiger.
...att inte elverket längre är elverket? Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel med att det lokala elverket levererade vår ström? I sina egna ledningar?
...att man inte ser en orange telebil i dag? Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel på Televerket? Som skötte våra telefonförbindelser till oftast full belåtenhet.
...att det nu för tiden finns telefonförsäljare. Inte Larsson i alla fall. Dessa djävulens hantlangare som förpestar tillvaron för folk eller lurar äldre att byta till dyrare telefonabonnemang.
...att man måste välja allt i dag? Inte Larsson i alla fall. Sjukvårds-, el-, tele-, tv-leverantörer m m, m m. Räcker det inte med att vi väljer bil, mat och bostad?
...att allt i dag skall inköpas till billigaste pris bland kommuner och landsting? Inte Larsson i alla fall. Billigt är ofta sämst.
Larsson menar med dessa exempel - som det finns många fler av - att vissa grundläggande samhällsfunktioner såsom tex sjukvård/medicin, el, vatten, skola, vägar och järnväg/tåg borde ha varit kvar i statlig/kommunal/landstingsregi och våra gemensamma värden inte borde ha nedmonterats och överlämnats till riskkapitalister. Larsson vill då rakt inte ha planekonomi men som den oöverskådliga röra det blivit nu med uppdelade konkurrensutsatta affärsdrivande verk m m, där lönsamhet är det viktigaste vill han inte ha.
Det var bättre förr...
...att man skulle stycka upp, sälja och privatisera våra gamla fina statliga verk? Inte Larsson i alla fall. Det som dög 1960 duger i dag med. Dessutom har våra förfäder med hårt arbete och skatter byggt upp dessa.
...att man skulle bilda den nya myndigheten Trafikverket? Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel på Vägverket? Eller Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ?
...att man delade upp SJ i SJ och Banverket? Och sedan styckade upp det igen i småbitar. Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel på att SJ skötte både räls, tåg och fastigheter? samt skötte tågförbindelserna runt om i landet? SAMT, hade en filmdetalj som via färgfilm dokumenterade sin verksamhet till nya generationers fromma.
...att man privatiserade apoteken? Inte Larsson i alla fall. Skall tydligen öka mångfalden! Pyttsan... kommer att bli fem apotek i Charlottenbergs köpcentrum som säljer hårschampo, godis och hudkrämer och inget i anslutning till vårdcentralerna och sjukhusen. Så var det med den mångfalden!
...att man nu kan se elpriserna via börskurvor? Inte Larsson i alla fall. Riskkapitalister och annat löst folk manipulerar på olika sätt så att elpriserna stiger.
...att inte elverket längre är elverket? Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel med att det lokala elverket levererade vår ström? I sina egna ledningar?
...att man inte ser en orange telebil i dag? Inte Larsson i alla fall. Vad var det för fel på Televerket? Som skötte våra telefonförbindelser till oftast full belåtenhet.
...att det nu för tiden finns telefonförsäljare. Inte Larsson i alla fall. Dessa djävulens hantlangare som förpestar tillvaron för folk eller lurar äldre att byta till dyrare telefonabonnemang.
...att man måste välja allt i dag? Inte Larsson i alla fall. Sjukvårds-, el-, tele-, tv-leverantörer m m, m m. Räcker det inte med att vi väljer bil, mat och bostad?
...att allt i dag skall inköpas till billigaste pris bland kommuner och landsting? Inte Larsson i alla fall. Billigt är ofta sämst.
Larsson menar med dessa exempel - som det finns många fler av - att vissa grundläggande samhällsfunktioner såsom tex sjukvård/medicin, el, vatten, skola, vägar och järnväg/tåg borde ha varit kvar i statlig/kommunal/landstingsregi och våra gemensamma värden inte borde ha nedmonterats och överlämnats till riskkapitalister. Larsson vill då rakt inte ha planekonomi men som den oöverskådliga röra det blivit nu med uppdelade konkurrensutsatta affärsdrivande verk m m, där lönsamhet är det viktigaste vill han inte ha.
Det var bättre förr...
13 november 2017
12 november 2017
LÅNGT FÖRE KURT OLSSON
Gästinlägg från Bengt Carlén
Någon som minns när herrarna skulle klä sig I Kurt Olsson-kavajer? Nja, egentligen var det ju inte en korrekt benämning året 1971 när Algots annonserade i tidningen Motor om vårens rutmönster för det skulle ju dröja ganska många år innan Kurt Olsson dök upp; först i lokalradion, senare i TV.
Skulle man vara riktigt uppdaterad beträffande modet våren 1971 skulle man till kavajen också ha en polotröja i matchande färg och svarta byxor därtill.
Vi som inte hade råd att köpa mer än den moderiktiga kavajen och polotröjan drog på oss några gamla, svarta byxor som inte var utställda. Det gjorde inte så mycket, det var kavajen som drog till sig blickarna.
11 november 2017
10 november 2017
9 november 2017
Revolver-Harry och Kalle Blomqvist
En kriminalteknikers äventyrliga liv
Det berättas att Harry under andra världskrigets slutskede, 1 maj 1945, tog nattåget från Stockholm till Oslo, promenerade rakt upp till den tyske kommendanten och förklarade att fortsatt motstånd vore vanvett. Tillsammans med en tysk motorcykelordonnans for han sedan ut till tyskarnas fruktade fångläger Grini och släppte personligen ut de fångna norska motståndsmännen. I Norge räknas han som folkhjälte, och i Furudal norr om Rättvik finns en byst till hans minne.
Egentligen hette han Harry Söderman, men eftersom han hade blivit filosofie doktor genom att provskjuta vapen och jämföra kulornas räfflingar kallades han allmänt Revolver-Harry. Han var brinnande demokrat och antifascist och menade att det fria samhället endast kunde upprätthållas med rättssäkerhetens hjälp. Och rättssäkerhet kräver i sin tur tillgång till entydig teknisk bevisning, både för att fälla skyldiga och fria oskyldiga.
I slutet av 1800-talet var norra Sverige till stor del ett laglöst land. Harrys far Pehr Söderman var länsman i Delsbo och hans arbete som lagens väktare sägs ha påmint en hel del om sheriffens arbete i en vild västernfilm. Länsmannen låg i kronisk fejd med traktens hembrännare, och båda parter hade ständigt bössan skjutklar. Att pappa Söderberg överlevde alla bakhåll, överfall och nattliga duster i skogen där man sköt vilt med hagelbössorna är häpnadsväckande.
När den unge Harry föddes 1902 hade familjen flyttat till mer civiliserade trakter längre söderut i landet. Harry började skolan, men visade ingen större läslust. De enda ämnen som intresserade honom var kemi och fysik. Resultatet blev att han med tiden skrevs in vid kemiska fackskolan i Malmö, där han tog examen 1923. Tanken var att Harry skulle bli kemist inom träindustrin. Men efter att ha praktiserat några månader vid en träfirma insåg han att för att komma någon vart i en värld av timmer, massa och sulfatlut behövde han åka på sina teoretiska kunskaper. Så han reste till Altenburg i Tyskland och pluggade träkemi mitt under Weimarrepublikens värsta inflationsår. Efter ett år hade han fått sin examen Ð och blivit tysktalande på köpet. Men det var inte skogskemi Harry drömde om utan kriminologi, och han slukade allt han kunde komma åt i ämnet. Men hur skulle han någonsin kunna bli kriminolog? För att jobba inom polisväsendet måste man studera juridik, något som definitivt inte låg för honom.
Efter att ha kommit hem och klarat av militärtjänsten i Sverige beslutade han sig för att börja sin karriär som kemist med att ta ett ”Wanderjahr” - vandringsår - och passa på att se världen. Kanske skulle något dyka upp under tiden. Han vistades först en tid i Frankrike och jobbade sedan några månader som eldare på en nordsjötramp. Men Harry var en ung man med järnvilja och en ovanlig förmåga till innovativt och okonventionellt tänkande. Han ville längre bort, han ville se österlandet. Han reste hem och vände sig till en direktör för en svensk cykelfabrik med ett radikalt förslag:
– Låna mig en cykel, så trampar jag den till Konstantinopel och gör därmed reklam för din firma, sa Harry. Cykelfabrikören blev så förvånad att han samtyckte, och Harry packade snabbt sin ryggsäck. Innan han gav sig iväg passade han också på att avtala med Svensk Polistidning och ett svenskt veckomagasin om att skicka dem resebrev, vilket skulle dryga ut reskassan.
Harrys resa blev längre än den ursprungligen var tänkt. Från Konstantinopel, nuvarande Istanbul, fortsatte han österut. Genom Persien, Baluchestans öken, Indien och Burma reste han ända till Thailand och Kina. Överallt gjorde han sig mån om att träffa lokala polismyndigheter och sända hem rapporter. Det hör ju inte till vanligheten att folk cyklar till Kina. Åtminstone inte från Sverige. Harrys bedrift upprepades först på 1990-talet, då en ung Göran Kropp cyklade från Sverige till Himalaya för att bestiga Mount Everests topp och sedan cykla hem igen. Harry besteg visserligen aldrig världens högsta berg, men han tillbringade ett och ett halvt år på sin resa i Östern. Men vad skulle det bli av honom?
I sin självbiografi ”Policeman´s Lot” (utgiven postumt 1956 i USA) berättar Harry Söderman att han efter hemkomsten beslutade sig för att vandra några dagar i svenska fjällen. Han begav sig norrut och hyrde in sig på ett litet pensionat. En dag skulle han göra en tur upp till en närbelägen fjälltopp. Värdinnan undrade då om han inte skulle kunna tänka sig att ta med några andra av pensionatets gäster. Det hela slutade med att en hel liten expedition formerades, bestående av Harry, en präst, en jurist och en fransman. Efter några timmar hade de kommit upp på fjälltoppen och en av Svenska turistföreningens övernattningsstugor.
Nästa morgon var det dåligt väder med dimma och snöstorm, så sällskapet tvingades stanna kvar i stugan flera dagar. De fördrev tiden med kortspel och samtal medan stormen tjöt runt knutarna. Det bar sig inte bättre än att Harry berättade om sin hemliga dröm den att få studera kriminalteknik för den berömde franske kriminalisten Edmond Locard i Lyon.
– Så intressant, sade fransmannen. Locard är en god vän till mig. Om du vill kan jag skriva ett rekommendationsbrev och fråga honom om han vill ta sig an dig som student. Några veckor senare fick Harry ett brev från Locard där det stod att han var varmt välkommen till Lyon som extrastudent. Harry Söderman, nu 24 år, begav sig omedelbart till Lyon och den svenska träindustrin gick miste om en skicklig kemist.
I Lyon fick Harry lära sig modern kriminalteknik från grunden. Locard utgick efter att brottslingen alltid lämnar spår efter sig, något som numera går under namnet Locards princip: Närhelst två kroppar berör varandra lämnar de spår efter sig. De spår som kriminalteknikern söker efter är sådant som hårstrån, textilfibrer, fingeravtryck, smuts under naglar, blodfläckar, sperma, fot- och hjulspår, damm och grus, glassplitter, färgflagor, kemiska ämnen med mera. Harry lärde sig allt om kemiska analyser, identifikation av fingeravtryck och brottsplatsundersökningar.
Under tiden i Lyon passade Harry på att ta fransk doktorsexamen vid universitetet i Lyon. Hans forskningsarbete gällde naturligtvis kriminalteknik och analys och identifiering av pistolkulor. Harry var den förste som gjorde en vetenskaplig studie av de individuella märken som uppstår på avskjutna kulor genom pipans räffling och på patronhylsan genom slagstiftet. För att snabbt kunna undersöka pistolkulorna uppfann han en apparat han kallade Hastoscope. Det var ett jämförelse-mikroskop där kulorna som undersöktes kunde vridas och roteras, båda tillsammans eller var för sig.
Efter sex år hos Locard i Lyon betraktade sig han sig som fullärd och reste tillbaka till Sverige. Väl hemma igen öppnade han en privat liten byrå i Stockholm där han erbjöd kriminaltekniska tjänster och då framför allt äkthetsanalys av dokument. Verksamheten gick allt bättre, och snart utsågs han till docent i kriminologi vid Stockholms högskola. Han fick stipendium och reste till USA för att knyta kontakter och studera den nya världens kriminaltekniska framsteg. 1939 blev doktor Harry Söderman chef för det nybildade SKA Statens Kriminaltekniska Anstalt i Stockholm. Anstaltens syfte var att ge polisen möjlighet och kompetens att göra noggranna brottsplatsundersökningar och analyser och den var en föregångare till dagens SKL - Statens kriminaltekniska laboratorie i Linköping.
- Brottslingen lämnar alltid spår efter sig, berättade Harry för sina nya medarbetare och elever. Det gäller bara att ha tillräckligt sofistikerade metoder för att upptäcka dem. Harry Söderman betraktades nu som en av världens ledande kriminaltekniker, och föreläste både i USA och vid Scotland Yard i London. I New York var han med och byggde upp ett nytt kriminaltekniskt laboratorium. Tack vare sina goda språkkunskaper, han talade flytande tyska, franska och engelska, blev han en självklar förgrundsfigur i det internationella polissamarbetet och han var en av grundarna av Interpol.
Under sina resor runt om i Europa och USA hade han samlat de senaste rönen inom kriminaltekniken. Det hela sammanfattade han i ”Handbok i kriminalteknik”, en rejäl tegelsten på 680 sidor som redogjorde för kriminaltekniska metoder från antiken till samtiden. Här behandlade han sådant som identifiering av individer genom fingeravtryck, insamlande av spår på brottsplatsen och fotografisk dokumentering, vittnespsykologi, analyser av krutstänk, pistolkulor och skotthål, grafologi och analys av skrift med mera.
1939 sökte han sig en sekreterare för sin ymniga korrespondens. En ung dam vid namn Astrid Lindgren fick jobbet. Vad ingen visste vid den tidpunkten var att den unga damen med tiden skulle komma att bli Sveriges mest älskade barnboksförfattare genom tiderna och känd långt utanför landets gränser. Astrid Lindgren skrev 1946 en bok med titeln ”Mästerdetektiven Blomkvist”, den första i en serie om tre spännande ungdomsböcker. Böckerna handlar om den tolvårige Kalle Blomkvist som drömmer om att bli detektiv, och som tillsammans med sina vänner blir indragen i en rad ruskiga kriminalhistorier. Astrid Lindgren har i efterhand berättat att det var från sin tid som sekreterare åt Harry Söderman som hon hämtade inspiration och kriminaltekniskt stoff till böckerna. I ”Mästerdetektiven Blomkvist” tar Kalle efter konstens alla regler fingeravtryck av en sovande skurk. I nästa bok, ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, genomför han en avancerad kemisk analys - det marshska arsenikprovet - och upptäcker att en chokladkaka är förgiftad med arsenik. Det hela är andlöst spännande, i synnerhet för unga läsare i tolvårsåldern. På så sätt blev kriminalteknikern och detektiven Revolver-Harry Söderberg i Kalle Blomkvists gestalt en idol för Sveriges alla pojkar. Men inte nog med det. Polisen, och då i synnerhet kriminalteknikerna, har väl aldrig haft så högt anseende i Sverige som under de åren Kalle Blomkvist-febern rasade.
Vid den här tiden fanns en hel del populära vecko- och månadstidningar som gärna berättade om ruskiga brott och rättsfall. Här hyrdes Harry Söderman in som krönikör och han berättade häpnadsväckande skrönor i bästa Sherlock Holmes-stil från kriminalteknikens spännande värld. Mycket av stoffet kom från hans tid hos Locard i Lyon. Här fanns bland annat historien om inbrottstjuven med de märkliga fingeravtrycken. Ingen kunde begripa hur den förslagne juveltjuven kunde ta sig in genom fönster på tredje våningen. Till slut upptäckte man att det var en dresserad apa som begått stölderna. Inte konstigt att fingeravtrycken var ovanliga. Många av berättelserna som publicerades i ”Kriminaljournalen”, ”Lektyr”, ”Rekordmagasinet” och annan populärpress finns också i boken ”Policeman´s Lot”.
Men låt oss gå tillbaka till krigsåren. Våren 1942, mitt under brinnande krig, fick Harry Söderman en förfrågan från den norske justitieministern i London. Det fanns i Sverige en hel del norrmän som flytt den nazistiska ockupationen i Norge, förklarade ministern. Skulle man möjligen kunna starta en diskret utbildning av norska poliser i Sverige? Tanken var att dessa efter kriget skulle ersätta de poliser som komprometterats genom att de jobbat för Quislingregimen. Med sin sedvanliga förmåga till okonventionella och innovativa metoder tog Harry sig an saken. Ett antal ”hälsohem” öppnades med svenska myndigheters goda minne där norrmännen tränades. Egentligen var det inte fråga om poliser utan om ren militärutbildning, detta i flagrant strid med Sveriges formella status som neutral makt. Men efter Stalingrad hade de politiska vindarna i Sverige vänt i takt med krigslyckan. Från att det neutrala Sverige med kniven på strupen tvingats gå i Tysklands ledband blev den svenska regeringen alltmer lyhörd för de allierades sak. Att Harry Söderman på något outgrundligt sätt lyckades skaffa fram vapen till de norska polistrupperna kan ses som ett definitivt bevis på detta. Sammanlagt 17 000 man utbildades mellan åren 1943 och 1945 vid Harry Södermans ”hälsoläger”. Ett av dem låg i skogen vid Gottröra, inte långt från Stockholms nuvarande internationella flygplats Arlanda.
Den 12 januari 1945 flögs de första norska polistrupperna med amerikanska plan från Luleå till Kirkenes vid norska ishavskusten. En av norrmännen som flögs upp till Nordnorge från Sverige var Thor Heyerdahl, mannen som senare skulle bli världsberömd för sina färder med flottarna Kon-Tiki och Ra. Hela Finnmark hade bränts och förråtts av de retirerande tyskarna under hästen 1944, och ryska trupper hade besatt östra Finnmark fram till Tana älv. Harry Södermans polistrupper tog nu över från ryssarna, som en månad senare fogligt drog sig tillbaka till sin sida gränsen. Detta i enlighet med fördraget i Jalta mellan Churchill, Roosevelt och Stalin.
1953 beslutade sig Harry Söderman för att avgå som chef för SKA och helt ägna sig åt sina internationella åtaganden. Han flyttade med familjen till USA, och som konsult deltog han i uppbyggnaden av polisorganisationer i en rad länder. 1956 drabbades han av hjärtinfarkt under ett uppdrag i Tanger. Ett äventyrligt liv var till ända.
Källa: Nationellt forensiskt centrum - NFC
Det berättas att Harry under andra världskrigets slutskede, 1 maj 1945, tog nattåget från Stockholm till Oslo, promenerade rakt upp till den tyske kommendanten och förklarade att fortsatt motstånd vore vanvett. Tillsammans med en tysk motorcykelordonnans for han sedan ut till tyskarnas fruktade fångläger Grini och släppte personligen ut de fångna norska motståndsmännen. I Norge räknas han som folkhjälte, och i Furudal norr om Rättvik finns en byst till hans minne.
Egentligen hette han Harry Söderman, men eftersom han hade blivit filosofie doktor genom att provskjuta vapen och jämföra kulornas räfflingar kallades han allmänt Revolver-Harry. Han var brinnande demokrat och antifascist och menade att det fria samhället endast kunde upprätthållas med rättssäkerhetens hjälp. Och rättssäkerhet kräver i sin tur tillgång till entydig teknisk bevisning, både för att fälla skyldiga och fria oskyldiga.
I slutet av 1800-talet var norra Sverige till stor del ett laglöst land. Harrys far Pehr Söderman var länsman i Delsbo och hans arbete som lagens väktare sägs ha påmint en hel del om sheriffens arbete i en vild västernfilm. Länsmannen låg i kronisk fejd med traktens hembrännare, och båda parter hade ständigt bössan skjutklar. Att pappa Söderberg överlevde alla bakhåll, överfall och nattliga duster i skogen där man sköt vilt med hagelbössorna är häpnadsväckande.
När den unge Harry föddes 1902 hade familjen flyttat till mer civiliserade trakter längre söderut i landet. Harry började skolan, men visade ingen större läslust. De enda ämnen som intresserade honom var kemi och fysik. Resultatet blev att han med tiden skrevs in vid kemiska fackskolan i Malmö, där han tog examen 1923. Tanken var att Harry skulle bli kemist inom träindustrin. Men efter att ha praktiserat några månader vid en träfirma insåg han att för att komma någon vart i en värld av timmer, massa och sulfatlut behövde han åka på sina teoretiska kunskaper. Så han reste till Altenburg i Tyskland och pluggade träkemi mitt under Weimarrepublikens värsta inflationsår. Efter ett år hade han fått sin examen Ð och blivit tysktalande på köpet. Men det var inte skogskemi Harry drömde om utan kriminologi, och han slukade allt han kunde komma åt i ämnet. Men hur skulle han någonsin kunna bli kriminolog? För att jobba inom polisväsendet måste man studera juridik, något som definitivt inte låg för honom.
Efter att ha kommit hem och klarat av militärtjänsten i Sverige beslutade han sig för att börja sin karriär som kemist med att ta ett ”Wanderjahr” - vandringsår - och passa på att se världen. Kanske skulle något dyka upp under tiden. Han vistades först en tid i Frankrike och jobbade sedan några månader som eldare på en nordsjötramp. Men Harry var en ung man med järnvilja och en ovanlig förmåga till innovativt och okonventionellt tänkande. Han ville längre bort, han ville se österlandet. Han reste hem och vände sig till en direktör för en svensk cykelfabrik med ett radikalt förslag:
– Låna mig en cykel, så trampar jag den till Konstantinopel och gör därmed reklam för din firma, sa Harry. Cykelfabrikören blev så förvånad att han samtyckte, och Harry packade snabbt sin ryggsäck. Innan han gav sig iväg passade han också på att avtala med Svensk Polistidning och ett svenskt veckomagasin om att skicka dem resebrev, vilket skulle dryga ut reskassan.
Harrys resa blev längre än den ursprungligen var tänkt. Från Konstantinopel, nuvarande Istanbul, fortsatte han österut. Genom Persien, Baluchestans öken, Indien och Burma reste han ända till Thailand och Kina. Överallt gjorde han sig mån om att träffa lokala polismyndigheter och sända hem rapporter. Det hör ju inte till vanligheten att folk cyklar till Kina. Åtminstone inte från Sverige. Harrys bedrift upprepades först på 1990-talet, då en ung Göran Kropp cyklade från Sverige till Himalaya för att bestiga Mount Everests topp och sedan cykla hem igen. Harry besteg visserligen aldrig världens högsta berg, men han tillbringade ett och ett halvt år på sin resa i Östern. Men vad skulle det bli av honom?
I sin självbiografi ”Policeman´s Lot” (utgiven postumt 1956 i USA) berättar Harry Söderman att han efter hemkomsten beslutade sig för att vandra några dagar i svenska fjällen. Han begav sig norrut och hyrde in sig på ett litet pensionat. En dag skulle han göra en tur upp till en närbelägen fjälltopp. Värdinnan undrade då om han inte skulle kunna tänka sig att ta med några andra av pensionatets gäster. Det hela slutade med att en hel liten expedition formerades, bestående av Harry, en präst, en jurist och en fransman. Efter några timmar hade de kommit upp på fjälltoppen och en av Svenska turistföreningens övernattningsstugor.
Nästa morgon var det dåligt väder med dimma och snöstorm, så sällskapet tvingades stanna kvar i stugan flera dagar. De fördrev tiden med kortspel och samtal medan stormen tjöt runt knutarna. Det bar sig inte bättre än att Harry berättade om sin hemliga dröm den att få studera kriminalteknik för den berömde franske kriminalisten Edmond Locard i Lyon.
– Så intressant, sade fransmannen. Locard är en god vän till mig. Om du vill kan jag skriva ett rekommendationsbrev och fråga honom om han vill ta sig an dig som student. Några veckor senare fick Harry ett brev från Locard där det stod att han var varmt välkommen till Lyon som extrastudent. Harry Söderman, nu 24 år, begav sig omedelbart till Lyon och den svenska träindustrin gick miste om en skicklig kemist.
I Lyon fick Harry lära sig modern kriminalteknik från grunden. Locard utgick efter att brottslingen alltid lämnar spår efter sig, något som numera går under namnet Locards princip: Närhelst två kroppar berör varandra lämnar de spår efter sig. De spår som kriminalteknikern söker efter är sådant som hårstrån, textilfibrer, fingeravtryck, smuts under naglar, blodfläckar, sperma, fot- och hjulspår, damm och grus, glassplitter, färgflagor, kemiska ämnen med mera. Harry lärde sig allt om kemiska analyser, identifikation av fingeravtryck och brottsplatsundersökningar.
Under tiden i Lyon passade Harry på att ta fransk doktorsexamen vid universitetet i Lyon. Hans forskningsarbete gällde naturligtvis kriminalteknik och analys och identifiering av pistolkulor. Harry var den förste som gjorde en vetenskaplig studie av de individuella märken som uppstår på avskjutna kulor genom pipans räffling och på patronhylsan genom slagstiftet. För att snabbt kunna undersöka pistolkulorna uppfann han en apparat han kallade Hastoscope. Det var ett jämförelse-mikroskop där kulorna som undersöktes kunde vridas och roteras, båda tillsammans eller var för sig.
Efter sex år hos Locard i Lyon betraktade sig han sig som fullärd och reste tillbaka till Sverige. Väl hemma igen öppnade han en privat liten byrå i Stockholm där han erbjöd kriminaltekniska tjänster och då framför allt äkthetsanalys av dokument. Verksamheten gick allt bättre, och snart utsågs han till docent i kriminologi vid Stockholms högskola. Han fick stipendium och reste till USA för att knyta kontakter och studera den nya världens kriminaltekniska framsteg. 1939 blev doktor Harry Söderman chef för det nybildade SKA Statens Kriminaltekniska Anstalt i Stockholm. Anstaltens syfte var att ge polisen möjlighet och kompetens att göra noggranna brottsplatsundersökningar och analyser och den var en föregångare till dagens SKL - Statens kriminaltekniska laboratorie i Linköping.
- Brottslingen lämnar alltid spår efter sig, berättade Harry för sina nya medarbetare och elever. Det gäller bara att ha tillräckligt sofistikerade metoder för att upptäcka dem. Harry Söderman betraktades nu som en av världens ledande kriminaltekniker, och föreläste både i USA och vid Scotland Yard i London. I New York var han med och byggde upp ett nytt kriminaltekniskt laboratorium. Tack vare sina goda språkkunskaper, han talade flytande tyska, franska och engelska, blev han en självklar förgrundsfigur i det internationella polissamarbetet och han var en av grundarna av Interpol.
Under sina resor runt om i Europa och USA hade han samlat de senaste rönen inom kriminaltekniken. Det hela sammanfattade han i ”Handbok i kriminalteknik”, en rejäl tegelsten på 680 sidor som redogjorde för kriminaltekniska metoder från antiken till samtiden. Här behandlade han sådant som identifiering av individer genom fingeravtryck, insamlande av spår på brottsplatsen och fotografisk dokumentering, vittnespsykologi, analyser av krutstänk, pistolkulor och skotthål, grafologi och analys av skrift med mera.
1939 sökte han sig en sekreterare för sin ymniga korrespondens. En ung dam vid namn Astrid Lindgren fick jobbet. Vad ingen visste vid den tidpunkten var att den unga damen med tiden skulle komma att bli Sveriges mest älskade barnboksförfattare genom tiderna och känd långt utanför landets gränser. Astrid Lindgren skrev 1946 en bok med titeln ”Mästerdetektiven Blomkvist”, den första i en serie om tre spännande ungdomsböcker. Böckerna handlar om den tolvårige Kalle Blomkvist som drömmer om att bli detektiv, och som tillsammans med sina vänner blir indragen i en rad ruskiga kriminalhistorier. Astrid Lindgren har i efterhand berättat att det var från sin tid som sekreterare åt Harry Söderman som hon hämtade inspiration och kriminaltekniskt stoff till böckerna. I ”Mästerdetektiven Blomkvist” tar Kalle efter konstens alla regler fingeravtryck av en sovande skurk. I nästa bok, ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, genomför han en avancerad kemisk analys - det marshska arsenikprovet - och upptäcker att en chokladkaka är förgiftad med arsenik. Det hela är andlöst spännande, i synnerhet för unga läsare i tolvårsåldern. På så sätt blev kriminalteknikern och detektiven Revolver-Harry Söderberg i Kalle Blomkvists gestalt en idol för Sveriges alla pojkar. Men inte nog med det. Polisen, och då i synnerhet kriminalteknikerna, har väl aldrig haft så högt anseende i Sverige som under de åren Kalle Blomkvist-febern rasade.
Vid den här tiden fanns en hel del populära vecko- och månadstidningar som gärna berättade om ruskiga brott och rättsfall. Här hyrdes Harry Söderman in som krönikör och han berättade häpnadsväckande skrönor i bästa Sherlock Holmes-stil från kriminalteknikens spännande värld. Mycket av stoffet kom från hans tid hos Locard i Lyon. Här fanns bland annat historien om inbrottstjuven med de märkliga fingeravtrycken. Ingen kunde begripa hur den förslagne juveltjuven kunde ta sig in genom fönster på tredje våningen. Till slut upptäckte man att det var en dresserad apa som begått stölderna. Inte konstigt att fingeravtrycken var ovanliga. Många av berättelserna som publicerades i ”Kriminaljournalen”, ”Lektyr”, ”Rekordmagasinet” och annan populärpress finns också i boken ”Policeman´s Lot”.
Men låt oss gå tillbaka till krigsåren. Våren 1942, mitt under brinnande krig, fick Harry Söderman en förfrågan från den norske justitieministern i London. Det fanns i Sverige en hel del norrmän som flytt den nazistiska ockupationen i Norge, förklarade ministern. Skulle man möjligen kunna starta en diskret utbildning av norska poliser i Sverige? Tanken var att dessa efter kriget skulle ersätta de poliser som komprometterats genom att de jobbat för Quislingregimen. Med sin sedvanliga förmåga till okonventionella och innovativa metoder tog Harry sig an saken. Ett antal ”hälsohem” öppnades med svenska myndigheters goda minne där norrmännen tränades. Egentligen var det inte fråga om poliser utan om ren militärutbildning, detta i flagrant strid med Sveriges formella status som neutral makt. Men efter Stalingrad hade de politiska vindarna i Sverige vänt i takt med krigslyckan. Från att det neutrala Sverige med kniven på strupen tvingats gå i Tysklands ledband blev den svenska regeringen alltmer lyhörd för de allierades sak. Att Harry Söderman på något outgrundligt sätt lyckades skaffa fram vapen till de norska polistrupperna kan ses som ett definitivt bevis på detta. Sammanlagt 17 000 man utbildades mellan åren 1943 och 1945 vid Harry Södermans ”hälsoläger”. Ett av dem låg i skogen vid Gottröra, inte långt från Stockholms nuvarande internationella flygplats Arlanda.
Den 12 januari 1945 flögs de första norska polistrupperna med amerikanska plan från Luleå till Kirkenes vid norska ishavskusten. En av norrmännen som flögs upp till Nordnorge från Sverige var Thor Heyerdahl, mannen som senare skulle bli världsberömd för sina färder med flottarna Kon-Tiki och Ra. Hela Finnmark hade bränts och förråtts av de retirerande tyskarna under hästen 1944, och ryska trupper hade besatt östra Finnmark fram till Tana älv. Harry Södermans polistrupper tog nu över från ryssarna, som en månad senare fogligt drog sig tillbaka till sin sida gränsen. Detta i enlighet med fördraget i Jalta mellan Churchill, Roosevelt och Stalin.
1953 beslutade sig Harry Söderman för att avgå som chef för SKA och helt ägna sig åt sina internationella åtaganden. Han flyttade med familjen till USA, och som konsult deltog han i uppbyggnaden av polisorganisationer i en rad länder. 1956 drabbades han av hjärtinfarkt under ett uppdrag i Tanger. Ett äventyrligt liv var till ända.
Källa: Nationellt forensiskt centrum - NFC
8 november 2017
NÄR TETRAPAK KOM TILL KARLSTAD
Gästinlägg från Bengt Carlén
Det kunde nog variera lite grann när de svenska mejerierna gick över till att förpacka sina produkter i Tetrapak. Det var ju en investering och hade mejeriet dessförinnan investerat i glasflaskor som förpackning ville man nog vänta ett tag innan man försökte sig på nymodigheten med mjölk i plastförpackning.
Tetrapak ansågs ha den idealiska formen vilket sparade såväl material som pengar i tillverkningen. Lite ömtålig var dock tetran, helst skulle den läggas överst i kassen.
När Tetran kom till Karlstad kostade en liter mjölk 73 öre. Då är frågan vilket år som denna annons var införd i Nya Wermlands-Tidningen. Skicka en kommentar till Larsson om årtalet.
Det kunde nog variera lite grann när de svenska mejerierna gick över till att förpacka sina produkter i Tetrapak. Det var ju en investering och hade mejeriet dessförinnan investerat i glasflaskor som förpackning ville man nog vänta ett tag innan man försökte sig på nymodigheten med mjölk i plastförpackning.
Tetrapak ansågs ha den idealiska formen vilket sparade såväl material som pengar i tillverkningen. Lite ömtålig var dock tetran, helst skulle den läggas överst i kassen.
När Tetran kom till Karlstad kostade en liter mjölk 73 öre. Då är frågan vilket år som denna annons var införd i Nya Wermlands-Tidningen. Skicka en kommentar till Larsson om årtalet.
7 november 2017
6 november 2017
)+-+Kopia.JPG)
5 november 2017
Larssons mammas farmor och farfar
Uppdaterat 171105
Bilden enl bildtext på baksidan fotot föreställer Larssons mammas farmor och farfar, dvs Larssons morfars mor (Hilma Larsson f.Andersdotter, född på Labacken, Degerbyn 1865-02-19 - död okänt datum) och far (Anders Gustav Larsson, född på Fäbacken, Degerbyn 1857-01-17 - död 1939-12-25). Bilden är enligt bildtexten tagen 1928. Finns det någon som törs utläsa något mer?
Morfar Anders Folke Larsson, född år 1901-04-06 - död 1979-07-01.
).jpg) |
4 november 2017
3 november 2017
2 november 2017
1 november 2017
HJÄLPREDA FÖR SERIÖSA BILHANDLARE
Gästinlägg från Bengt Carlén
Som bekant har det funnits en tid innan datorerna tog över vår tillvaro. Idag sitter ingen bilhandlare med ett kartotek över sina inbytta bilar utan nu är alla fakta lagrade i hans dator. Men för bilförsäljare som inte hade kontoret på fickan fanns det dessa kort att ha som hjälp när en inbytesaffär skulle dokumenteras. Inbytespris skulle naturligtvis antecknas, även hur mycket som kostats på objektet när det gällde att få den i presentabelt skick och till sist uppgift om vilken bil som togs i inbyte om det inte var renköp. Och togs inbyte fick naturligtvis ett nytt kort läggas upp på den bilen. Men det här var ett tag sedan.
Alla bilhandlare var inte så ordningsamma att de dokumenterade sina affärer på detta vis men detta kort kommer från en bilhandlare som var aktiv i Motorbranschens Riksförbund.
Högsäters färja
Högsäterleden är Värmlands sista kvarvarande offentliga färjeled och Sveriges kortaste färjeled för biltrafik. Den korsar den 75 meter breda Byälven mellan Fyksnäs och Högsäter, Säffle kommun.
Den trafikeras av den lindragna färjan Byälvan, som är byggd 1955 och lastar maximalt fyra personbilar varje tur. Färjan är Färjerederiets minsta bilfärja, och färjeleden är med sina 75 meter rederiets kortaste.
Färjan är en del av en lång tradition, trafiken över älven har pågått sedan tidigt 1700-tal och det finns lämningar av järnåldersboplatser och gravhögar på bägge sidor om älven. På grund av färjeledens korta längd och de höga underhållskostnaderna (färjan sysselsätter fem heltidstjänster) har förslagen återkommit igenom årens lopp om att ersätta färjan med en bro, eller helt enkelt dra in färjeleden, men det har hittills inte blivit av.
Färjan är lindragen. När den sjösattes 1955 var den eldriven, men sen 1963 drivs den av en dieselmotor.
Källa: Wikipedia
Den trafikeras av den lindragna färjan Byälvan, som är byggd 1955 och lastar maximalt fyra personbilar varje tur. Färjan är Färjerederiets minsta bilfärja, och färjeleden är med sina 75 meter rederiets kortaste.
Färjan är en del av en lång tradition, trafiken över älven har pågått sedan tidigt 1700-tal och det finns lämningar av järnåldersboplatser och gravhögar på bägge sidor om älven. På grund av färjeledens korta längd och de höga underhållskostnaderna (färjan sysselsätter fem heltidstjänster) har förslagen återkommit igenom årens lopp om att ersätta färjan med en bro, eller helt enkelt dra in färjeleden, men det har hittills inte blivit av.
Färjan är lindragen. När den sjösattes 1955 var den eldriven, men sen 1963 drivs den av en dieselmotor.
Källa: Wikipedia
Bilden nedan finns i Larssons familjalbum och visar en intressant bild på den gamla färjan någon gång på 1930-talet. Det som mer är intressant är att flickan mitt på färjan är Larssons mamma och mannen kan vara morfar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)