AB Svenska Reservoirpennfabriken - Runa, Scribo och Pennett
Ernst Lundén (ev Lundin) startade firman AB Svenska Reservoarpennfabriken i Strömstad 1942, mitt under 2:a världskriget, och drev verksamheten tillsammans med platschefen Yngve Eliasson. Fabriken låg från början på industriområdet Myren. 1943 startade den egentliga fabrikationen och ett år senare fick företaget sin första stororder. Under de första åren hade företaget ett 20-tal anställda, ett antal som kom att öka efterhand. Lönsamheten var, trots höga material- och personalkostnader, god och fabrikationen flyttade till ett eget nybygge på Trädgårdsgatan på Myren. Pennorna kostade då 17-18 kronor att tillverka medan priset över disk var 48-60 kronor och arbetarnas löner låg kring 2,50 kr/timmen. Den nya fabriken hade fyra avdelningar; maskinhall, hopmonteringsrum, torkanläggning och kontor. I kontoret gjordes dubbel kontroll och skrivprov för varje penna som lämnade fabriken. Idag finns andra verksamheter i lokalerna.
Pennfabrikationen var ett handarbete från början till slut och man arbetade både i ebonit och celluloid. Man stansade även sina egna guldstift, ett teknikkunnande man lärt sig i Göteborg. De flesta modellerna hade 14 karats guldspets, dessa är i regel märkta med både S.R.F samt Bolidenguld och är ofta märkta med modellbeteckningen. Man hävdade att man var den enda i tillverkaren i landet som helt tillverkade pennornas alla detaljer och inte bara monterade ihop lösa delar. Förutom modellen Runa tillverkade företaget Scribopennan och den enklare modellen, Pennett. Kvaliteten på både plastmaterial och mekanism är förhållandevis hög.
Företaget fick ett kort liv, redan i början av 1950-talet blev konkurrensen för hård, bl.a. från de nya kulspetspennornaoch företaget gick i konkurs.
Källa: http://www.reservoarpennor.se/
Larsson är fö så gammal att han doppade pennan i ett bläckhorn det första eller de första året i skolan. Ett väldans pyssel med att doppa, skriva och hantera läskpapper samt att undvika plumpar. En plump var inte att leka med på 1950-talet! Något år senare under 1960-talets första år fick Larsson via skolan köpa en reservoarpenna med guldkravyr vilket underlättade välskrivningen väsentligt. Tyvärr har jag inte pennan kvar eller kommer ihåg fabrikat men man sög upp bläcket med en slags pumpanordning. Denna pumpanordning kunde även användas till att i de mörkaste stunder i Larssons utbildning användas till att spruta bläck - dock icke på kamrater utan på för stunden utvalda fasta mål.
Källa: http://www.reservoarpennor.se/
Larsson är fö så gammal att han doppade pennan i ett bläckhorn det första eller de första året i skolan. Ett väldans pyssel med att doppa, skriva och hantera läskpapper samt att undvika plumpar. En plump var inte att leka med på 1950-talet! Något år senare under 1960-talets första år fick Larsson via skolan köpa en reservoarpenna med guldkravyr vilket underlättade välskrivningen väsentligt. Tyvärr har jag inte pennan kvar eller kommer ihåg fabrikat men man sög upp bläcket med en slags pumpanordning. Denna pumpanordning kunde även användas till att i de mörkaste stunder i Larssons utbildning användas till att spruta bläck - dock icke på kamrater utan på för stunden utvalda fasta mål.
Larsson torde åldersmässigt spela i ungefär samma division som undertecknad. Den beskrivning av verkligheten som Larsson lämnar skulle ha kunnat varit författad av mig. Just så var det!
SvaraRaderaJag är något år yngre än Larsson (tror jag). Vi använde också bläckhorn och stift när det var välskrivning. Sedan fick vi lov att köpa och använda reservoarpenna. Hur långt upp i klasserna detta förekom kommer jag inte ihåg. Men ute i mindre byskolor kunde nog vissa regler stanna kvar lite extra länge, särskilt om lärarna hade sin lärarutbildning i början på 30-talet.
SvaraRaderaLarsson är född 1953. Jag är lite osäker på hur länge vi använde reservoarpenna men det var nog upp till klass 4? (Larsson ansåg skolmogen tidigt och skulle börja skolan redan 1959 men det blev inte så då han drabbades av sjukdom och fick börja senare).
SvaraRaderaVi använde reservoarpenna i första och andra klass om jag minns rätt. Dock fanns det ett speciellt uttag för bläckhorn i skolbänken.
SvaraRaderaEftersom jag är vänsterhänt var det problematiskt att skriva med bläck då underdelen av handen gärna ville kladda ut skriften om den inte hunnit torka.
Jepp Perra, hålet för bläckhornet kommer jag ihåg. Varför heter det "bläckhorn" och inte "bläckflaska"?
SvaraRaderaJag var vänsterhänt men det fick man inte vara så det måste övas bort i 1-2 klass. Så nu är jag både och beroende på vad jag gör.
SvaraRadera