Nordkorea och DX-radio

Gästinlägg från Karl-Erik Stridh

Nordkorea är ett extremt slutet och märkligt land men som åtminstone förr satsade sanslöst mycket pengar på propaganda. Som DX-are (lyssnare på utländsk radio) överöstes jag av en stor mängd tidskrifter, kalendrar och böcker. En del var till och med utgivna i Sverige då det fanns en lojal följeslagare i Lund. Jag har bara sparat en bråkdel av allt som postades.

Till skillnad mot vad som sändes från östeuropa kan man inte säga att det fanns något subtilt i den nordkoreanska propagandan. Jag kan knappast använda ordet PR-material.

Samtidigt visar det bilar, bussar och traktorer som vi knappast ser i andra sammanhang. Traktorer verkade ha en speciell plats i propagandan i de socialistiska länderna. Ofta visades traktorreportage i nyhetsprogrammen, som Vremja (Tid) i Sovjetunionen och Aktuelle Kamera i Östtyskland.

Bilderna är från 1971 och för att sätta dem i ett större sammanhang så kan man i grova drag säga att Nordkorea ursprungligen hade stöd av Sovjetunionen och Kina. Tidigare hade hela Koreahalvön och delar av Kina varit ockuperade av Japan. Sedan slutet av andra världskriget ockuperas delar av Japan av Sovjetunionen (idag av Ryssland). Tack vare detta stöd kunde Nordkorea angripa Sydkorea 1950, slogs sedan tillbaka till dagens stilleståndslinje. Det finns fortfarande ingen formell fred. 1971 pågick kulturrevolutionen i Kina medans dagens Kina är betydligt mera framåtsträvande även om det är samma enpartistat. Nordkorea under Kim Il Sung är i första hand baserat på koreanska traditioner (därav den märkliga personkulten och makten som går i arv) och i andra hand ett kommunistland. Han är fortsatt landets statschef som gör Nordkorea till väldens enda nekrokrati. 

Man hade troligen trummat ihop hela Pyongyangs bilbestånd för att ta gatubilderna. Staden är känd för sina breda paradgator och ytterst få bilar. Att propagandan fungerat så bra inom landet har berott på att man dels vävt in gamla traditioner men framför allt på den totala isoleringen och att befolkningen inte ges möjlighet att höra utländsk radio eller se utländsk TV. Detta till skillnad mot exempelvis Östtyskland där de flesta kunde se västtysk TV och höra utländsk radio. 

Karl-Erik Stridh