Gästinlägg från Bengt Carlén.
Midsommar i Kalifornien är ingen stor grej. Jag menar, sommaren i Kalifornien är ganska lik vintern så det finns inte så mycket att fira. Om man inte har svenska rötter. Då kan man ta sig till San Diego och Balboa Park, stadsparken, där det lilla svenska huset trängs med hus som tillhör många andra nationer. Granne med svenska huset är husen som tillhör Danmark och Norge och det händer ofta att jag går in till norrmännen om jag känner för att prata svenska – många gånger finns det ingen i svenska huset som behärskar det svenska språket även om de per utseendet skulle kunna tas för svenskar. Följaktligen skedde presentationen på midsommarsöndagen på engelska.
Många trevliga svenskättlingar träffade vi dock. T.ex. paret Borg där mannen vuxit upp i svenskstaden Lindberg i Kansas. Han bekräftade också bilden av utvandrade svenskar som ärliga, arbetsamma och något tråkiga. Men det fanns även andra inslag. För att bevara svenskheten gjorde många av invånarna i Lindberg misstaget att gifta sig med sina nära släktingar vilket resulterade i inavel och ett inslag av förståndshandikappade.
När Borg flyttat från Lindberg träffade han en gång en man från en Lindberg närliggande stad. Han berättade då att ett av hans nöjen i ungdomen hade varit att åka till Lindberg "för att titta på de vackra, blonda svenskorna".
Stämningen på midsommarfirandet förhöjdes väsentligt när det blev dags för dans och lek kring midsommarstången. Och riktigt nostalgiskt blev det när en inspelning från en midsommardans med klämkäcke Bosse Larsson, salig i åminnelse, klingade ut i högtalarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar