Södertälje Yrkesskola - Var det möjligen bättre förr?

Gästinlägg från Lars Aleberg

Idag är det stora diskussioner om hur skolan ska bli bättre och därmed också eleverna. Det krävs att alla skall gå gymnasiet där högskolekompetens tydligen är det viktigaste för att få jobb. Till och med i yrkesutbildningens olika grenar skall högskolekompetens ingå som om det vore det viktigaste med utbildningen. Man vill också höja statusen för yrkesarbete och långa och många diskussioner har det varit om bland annat ”bilmekens” status.

Annat var det förr.

Detta är en liten berättelse om hur det var när jag, 75 år idag, började i skolan.

1:a klass börjades i Rosenborgsskolan i Södertälje. Från 1:a klass fick vi betyg i ”läroämnet” uppförande och ordning. Vartefter vi stegade upp genom klasserna tillkom ämnen vartefter och jag tror det var i 4:e klass vi fick ha träslöjd och syslöjd. Ingetdera var av något större intresse men lite allmängrund inom ämnet fick vi i oss. I 5:e/6:e klass tillkom järnslöjd där Mariekällskolan hade rejäla lokaler för ämnet. Bland annat en komplett smedja där vi lärde oss att bland annat smida ihop järnbitar som senare skulle bockas till en eldgaffel. Jag har den kvar än idag.

Vi fick också grunderna i svarvning, borrning, filning m m. I Oxbacksskolan tillkom maskinerna fräs och hyvel. På så sätt fick vi grunderna i mekanisk bearbetning för framtiden. Enhetsskolan avverkades, d v s 9 år, och vad skulle gossen nu göra? Han var väldigt intresserad av motorer. Trimmad Puch MS 50 -57 ingick i klädseln och valet blev bilmekanisk verkstadsskola.

I Södertälje omfattade den bilmekaniska yrkesskolan 3 år där teori var ungefär en dag i veckan.

Kunskaperna från järnslöjden var en bra grund som fick påbyggnad av mer maskinkunskap. Vi reparerade, renoverade motorer och karosser på den tiden och då behövdes allehanda maskiner. Hur många lär sig idag att slipa ett borr? 

Förutom denna maskinkunskap fick vi också grundligt lära oss att gas- och elsvetsa. Sådan där med lösa elektroder. Svårast var att sätta ihop den gamla gjutjärnsspisen som läraren hade drämt till med släggan. However, vi gnetade på och jag fick bygga upp nedre delen av fronten på en Cheva -53:a med att klippa triangelbitar i plåt och med gasen svetsa dit dem, slipa och grundmåla.

En renovering av en Chrysler New Yorker med omborrning av cylindrarna och renovering av topparna medförde noggranna inställningar. Nedmontering av en Scania-fyra demo-motor där all låsning kompletterades för att kunna startas. Skava in lager var ett nervpåfrestande precisionsarbete.

Kort sagt, vi fick lära oss att reparera bilar och motorer samt genuin verktygs- och maskinkunskap. Ta bara det att veta var du inte får använda trassel, bomullstrasor etc.

Jag träffade en tysk på ett kalas för några år sedan och han hade också gått mekanisk yrkesskola men i Tyskland och hur det nu var så kom vi in på lustiga detaljer i utbildningen och det visade sig att det första de fick göra i den tyska yrkesskolan var att med penhammaren smida ett S av ett rakt plattjärn som sedan skulle passa i en mall. Samma sak fick vi också göra och vi fick oss ett gott skratt.

Nå vad blev det av detta? Jo, efter 3 år fick vi vid examen, förutom betyg, också ett Certifikat där jag blev en certifierad bilmekaniker med rätt att meka med bilar undertecknat av Motorbranschens Arbetsgivareförening och rektorn för Yrkesskolan. Se bild.

Hur gick det med jobbet?

Det blev ett halvår på Bil AB Curt Grauers, VW, i Södertälje och därefter kom ingenjörs- och ekonomutbildning men det är en annan historia.

Ps.

Kan konstatera att det roligaste med mekanikerjobbet var provkörningarna och vi grabbar försökte bli färdiga samtidigt, vare sig vi reparerat en växellåda eller bara bytt bromsar eller glödlampa, så provkörningarna blev lite race-igare. Dock slutade det med ett tappat bakhjul på den smala grusade Linavägen som jag missat att dra fast ordentligt. Jag kan nu så här konstatera att denna utbildning var nog den nyttigaste jag fått och fortfarande kan jag göra en del jobb på 911:an. Ds.

Lars Aleberg

MHS 2494