10000 f Kr
Efter istiden följer renjägare och samlare förmodligen djurstigarna in i det nya landet. Men de trampar också upp de första egna stigarna längs brusande isälvar, där vattendragen ger dem möjlighet att orientera sig. Eftersom de inte är bofasta rör de sig över stora områden. Enda sättet att färdas på land är att gå. Last får man bära själv, eller om flera personer bär packning mellan sig. Djurens vadställen eller bärbara skinnkanoter används över vattendrag. På vintern tar man sig fort fram på sjöis och frusna sankmarker.
Stenåldern 4000-1800 f Kr
Bofasta bönder trampar upp stigar mellan boningshus, åker, betesplats, vattendrag och mellan gårdar. Stigarna är naturanpassade enligt minsta motståndets lag, ibland följer man kreaturens egna stigar. Vadställen underlättas med utlagda vadstenar, risbråten, enkla spänger eller broar av trä eller sten. Man lyckas tämja småväxta men robusta hästar att använda som lastsdjur eller rida på.
Gods transporteras jämnt fördelat på djurets ryggsidor, så kallad klövjning. Alternativt med släpa, där två smala trädstammar släpas parallellt längs djurets sidor och bakåt, och på vilka man sammanlänkar och lastar godset. Lasten innebär att man inte kan rida utan måste gå bredvid lastdjuret. Klövjning och släpning används ända in på 1800-talet då kärror och vagnar helt tar över. Ekstockskanoter och enklare träbåtar byggs.
Bronsåldern 1800-550 f Kr
Skepp, hästar, ryttare och enaxliga vagnar avbildas på hällristningar, där hjulet är människans kanske viktigaste uppfinning. Även oxar används som dragdjur. Hällristningar och gravrösen läggs nära vägar för att ses av så många som möjligt.
I Skåne stensätts en väg, en meter bred och snart med synliga hjulspår, i det som nu är Kristineberg, sydost om Malmö. På vintern färdas man med släde och häst häpnadsväckande fort och mjukt över is och snö. Vandrarna använde slipade djurben som skridskor (så kallade isläggar), snöskor och skidor.
Järnåldern 550 f Kr-800 e Kr
Flitigt använda stigar nöts ner av hästhovar, kreatursklövar och erosion, särskilt i backar med löst underlag, och omvandlas till djupa fåror, av arkeologerna kallade hålvägar. Hålvägarna är enda spåren av förhistoriska vägar. Färdvägen markeras ibland med ett kraftigt hugg på trädstammar, så kallad bläckning.
Vikingatiden 800-1060
Stigar trampas upp och blir allt bredare mellan de framväxande byarna, till kvarnen och vidare ut på allmänna vägnätet (vägarna är fortfarande stigar) som leder till marknad, kult och ting. Vägnätet blir allt fastare men är ofta en blandning av landväg och sjöled.
Ibland uppstår ”vägland” där vägarna kan alterneras beroende på årstid. Under höst och vår går vägen runt blöta partier och på sommaren när markerna är torrare sträcker sig vägen rakare.
En särskild väg är fägatan, ofta omgiven av stenrösemurar, som leder kreaturen ut på betesmarken utan att de kan smita in på åkrarna.
Vikingarna bygger vägbankar, kantstenar där jord läggs emellan, och broläggningar över sankmarker och vattendrag, som ska vara en spjutslängd breda, och berättar om ”broandet” som en ”Gudi behaglig gärning” på runstenar.
Vagnar och slädar avbildas på gotländska bildtenar. Obemannade sälohus (själahus) och härbärgen byggs som övernattningsställen. Vikingaskepp seglar till Orienten och Nordamerika.
Inte bara människor och varor transporteras utan också nya idéer, ofta religiösa, som kommer att förändra samhället. Vägfarande är välkomna eftersom de ofta har nyheter med sig och kan föra vidare meddelanden.
Medeltiden 1060-1500
Den framväxande statsmakten med ständigt resande kungar och hov kräver farbara vägar mellan landsdelar och centralorter för skatternas indrivning och rikets försvar. Jarlabankes bro i Täby omnämns på runstenar från 1110-talet.
Pilgrimer vallfärdar långväga till heliga platser där helgon finns begravda: Vadstena (Heliga Birgitta) och Nidaros, norska Trondheim, (Olav den Helige). Befolkningen är mer rörlig än man kan tro eftersom de måste ta sig till säsongsarbeten, kyrkan och marknader.
Alla landskapslagar, ursprungligen muntligt traderade och nedskrivna på 1200-talet, och senare Magnus Erikssons rikstäckande landslag 1350, bestämmer att de jordägande bönderna ansvarar för var sin väglott, bro, isväg eller färja. Väglottens längd är avhängigt jordbruksegendomens storlek. ”Alla äga broar bygga och vägar röja, så den, som mindre äger i by, som den mera äger, var efter ägor sina.”
Vägunderhållet utförs genom naturahushållning med material och arbetskraft. Exempelvis ska en landsväg vara 10 alnar bred (6 meter), en byväg 6 alnar (3,6 meter) och en kvarnväg 5 alnar (3 meter).
Kyrkan uppmuntrar att ”kyrkvägar” byggs till och från socken-kyrkorna. Vägarbete får ske på vilodagen och brobyggen premieras med syndernas förlåtelse. Kavelbroar består av rundvirke över längsgående stockar som läggs direkt på sankmarken.
Bönderna har enligt Alnsnö stadga 1279 även skjutsplikt för kungen och hans sändebud, men allt fler resande försöker kräva fri skjuts. Vägkrogar och tavernor ska förhindra våldgästning. Tvåaxliga vagnar slår igenom.
Ett finmaskigt och sammanhållande vägnät av allmänna och enskilda ridvägar bildas där de framväxande städerna blir knutpunkter, eftersom dessa kräver ett flöde av jordbruksprodukter och råvaror från landsbygden.
Kungarna rider Eriksgatan 1335-1609 för att godkännas, en urgammal handelsled från Uppsala och medurs runt Vättern blir första ”riksvägen”. Från den strömmar betydelsefulla kungsvägar - via regia, även kallade landsvägar - genom de olika landskapen och ut till landsändarna.
Stigarna och sedermera vägarna har dragits uppe på lättorienterade åsryggar och höjdsträckningar där marken oftast är torr och fast. Dalsänkor undviks. I Norrland trampas stigar upp längs älvarna, på älvbrinkarna och sluttningarna. På höjderna och älvbrinkarna är det också lätt att röja, kanske behövs bara träd fällas och enstaka stenar flyttas. Ibland fyller man ut med grus och sand.
Sverige har mycket fast berggrund vilket ger goda och hållbara vägar med internationella mått. Resultatet blev dock mycket backiga och krokiga vägar. På sandiga åsar och fält kan flygsand blåsa upp samtidigt som den mjuka sanden är tung att färdas över.
De äldsta bevarade resterna av en permanent vägbeläggning i Sverige härrör från medeltiden.
Men på vintern kan man färdas enklare nere på slät is och frusna myrar där vintervägen stakas ut med enbuskar och barrträdsruskor, för att undvika vakar och svag is. Eriksgatan, tunga transporter och marknader genomförs därför under kalla årstiden.
De medeltida vägarna är fortsatt huvudsakligen ridstigar, men utgör stommen i vägnätet ända fram till bilismens genombrott på 1920-talet!
1500-talet
Gustav Vasa bestämmer 1559 vilka huvudleder mellan landskapen som är ”De rätte landswägar” och ska breddas till vagnvägar. Ridstigarna röjs, breddas, rätas och jämnas men förbättringarna går långsamt, vägarna är fortfarande steniga och gropiga. Det är först nu man verkligen börjar bygga vägar, i motsats till de naturliga stigarna.
De nya vägarna läggs oftast längs ägogränser i kanten mellan skog och åker, och ringlar sig därför harmoniskt genom landskapet. Stenfyllda kistor användes för längre träbroar.
Olaus Magnus bok ”Historia om de nordiska folken” avbildar väghållning, vintervägar, broar, färjor och även en vält!
Erik XIV inför 1561 en Taverneordning som ska försöka få ordning på skjutsning och övernattning för att undvika våldsgästning.
Den första resebeskrivningen från Sverige är daterad 1586 då tysken Samuel Kiechel färdades vintertid från Sydsverige till Uppsala: ”Isen brast under min häst, så att den sjönk ända ner till bröstet och släden efter. Jag hoppade ur och isen brast även under mig, så jag till hälften stod i vattnet.”
Under 1500-talet börjar inrikes pass krävas för att man ska få färdas utanför landskapet! Folket skulle kontrolleras och man är rädd för främlingar och spioner. Passet utfärdas hos landshövdingen och är avsett för enbart en specifik resa. Inrikespasset avskaffas inte förrän 1860. Överhetens kontroll står i motsats till det faktum att resande leder till utveckling. Folk möts och nya tankar uppstår – som motsätter sig den rådande ordningen!
1600-talet
I takt med den svenska stormaktens framväxt ökar kraven på riktiga vägar, som också kan fungera som härvägar för armén. Ämbetsmän och militär måste ha plats för vagnar som kan användas både sommar och vinter. Men fortfarande 1619 beklagar sig kung Gustaf II Adolf över hur landsvägarna mer liknar stigar.
1628 börjar nyinrättade lantmäterikontoret mäta, märka och rita in vägarna på kartor, som dock anses vara militära hemligheter. Länsstyrelsernas tillkomst på 1630-talet leder till att väghållningen förbättras. Den urgamla budkavlen ersätts 1636 med Posten som bygger ut ett rikstäckande nät av postkontor.
Vägarbetet sker enbart för hand med hjälp av spadar, skyfflar, yxor, skottkärror, sågbräder, spik, linor, rep och snören. Böndernas skötsel av vägarna ska ske två gånger om året, ofta före vårsådden och efter höstskörden. Deras väglotters gränser markeras med väghållnings-stenar (brostenar), ofta med gårdens och ägarens namn eller initialer på. Som mest finns 360.000 väglotter i Sverige.
Broar byggs av träplank, liksom flottbroar. Hjälmare kanal öppnas 1639 som Sveriges första. Kanalerna blir under 200 år en revolution för transporterna.
Drottning Kristinas gästgivareförordning 1649 ger regler för gästgiverier varannan mil och milstolpar för att få ordning på skjutssystemet. Betalning för skjuts sker per mil, den så kallade skjutslegan. Skjutsfärdspenningen är en skatt som ska finansiera systemet. Även renodlade skjutsstationer finns utan logi och mat.
Ordet mil kommer från latinets ord mille som betyder tusen (1000). Det var nämligen så många steg (dubbelsteg) en legion tog per mil.
Traktens bönder tvingas ibland täcka behovet av reservhästar och låter ofta sina kvinnor och barn agera kusk, så kallad hållskjuts. Hastigheten är begränsad till en mil på 1,5 timmar (7 km/h), för att inte trötta ut hästarna, vilket gäller fram till 1911. Att åka skjuts är dyrt, en mil kostar en bondes dagslön.
Dåvarande pfalzgreven, senare kung Karl X Gustaf, köper enligt en källa en fjäderverksdriven ”triumfvagn” i Tyskland år 1650. Den självgående vagnens fart motsvarar 2.000 steg i timmen. Men det är oklart om den kommer till Sverige.
Jacob Coswaij utnämns 1666 till landets förste riksvägmästare, men när han avgår efter 20 år återsätts inte tjänsten utan glöms bort. Det ska dröja ett och ett halvt sekel innan staten återigen engagerar sig i vägbyggande genom att grunda föregångaren till Vägverket.
Nya vägar byggs av militära skäl till de nya erövrade landskapen Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Härjedalen och Jämtland. Ständigt resande kung Karl XI övervakar personligen vägbyggen över hela riket.
Att resa kan vara farligt och olustigt, därför reser man gärna i sällskap med andra, och bär ofta vapen. Rövare kan anfalla i täta skogar och avrättade brottslingar hängs upp längs vägarna i avskräckande syfte, ända in på 1800-talet.
Vid läns- eller sockengränsen finns ibland rättestenar för att uppmana resenärer att uppföra sig lagenligt.
Allmogen använder bondkärror och finare folk herrskapsvagnar. Resandet sker alltid i dagsljus, endast på vintern kan man möjligtvis färdas på natten då fullmånen, stjärnorna och snön lyser upp.
1700-talet
Enigt uppgift finns 18.856 km väg i Sverige. När Karl XII samordnar postväsendet och gästgiverierna får Sverige 1718 en förordning om högertrafik: ”Mötes Extra Posterne wika de för hwar annan utur wägen till höger.” Men redan 1734 års lag inför vänstertrafik, stadgar om vägvisning till orterna och förtydligar skjutsning och vägunderhåll.
Lagen delar in vägarna i allmänna vägar, kyrkvägar, kvarnvägar och byvägar. De röjda vägarna börjar också grusas och diken grävs. Bönderna har skyldighet att med släde och häst köra upp vintervägen efter snöfall, i vissa fall att skotta vägen. Hästdragna snöplogen uppfinns 1730, strax efter kommer vägsladden. I öppna landskap planteras alléträd för att markera vägen på vintern och ge svalkande skugga på sommaren.
Först vid 1700-talets mitt var de större vägarna så pass farbara att man med möda kunde färdas med häst och vagn. 1742 överlämnas Chartebok öfwer Landswägarna uti Svea och Göta rike till kung Fredrik I. Resehandböcker börjar tryckas. Från 1752 ska stenbroar byggas på allmänna vägar. Efter utländsk förebild blir det valvbroar i kilad sten utan murbruk.
Men på våren och hösten kan vägarna vara så leriga och skadade av tjällossning att de är svårframkomliga. Resenärerna tvingas ibland gå ur vagnarna och skjuta på. På somrarna är vägarna så torra att det dammar fruktansvärt.
Bönderna klagar på det betungande vägunderhållet och överheten klagar på de dåliga vägarna. Men Sverige har ändå relativt bra vägar i internationell jämförelse.
1800-talet
Skiftesreformerna i mitten av seklet ger viss nydragning av utjämnade vägar, som är mindre beroende av topografin (”stora kriget mot backarna”) och som kantas av stengärdsgårdar i form av stenmurar för att skilja väg från åker och djurhägn. Vägar som knixar sig över åkrar går längs ägogränser.
Vägarna blir lite av allmän plats där man möts och umgås, till och med dansar, i vägkorsningarna. 1813 byggs första järnbron. Posten använder från 1830 gula diligenser för brevbefordran och de blir samtidigt första kollektiva fjärrfordonen för persontransport med fast rutt och tidtabell, i motsats till hästskjutsarna. 1888 konkurreras diligenstrafiken ut av järnvägen.
Fram tills nu har människan i nästan 6000 år färdats lika långsamt. Men industrialismens ångmaskin innebär också den första motordrivna revolutionen för resandet och godstransporterna. 1820-talets ångbåtar ger snabbhet och punktlighet till sjöss där linjer startas längs kusten och i de stora sjöarna.
Ångbåten är den första motordrivna revolutionen för resandet, järnvägen blir den andra och bilen den tredje.
Utomlands förekommer ångvagnar på vägarna. Göta kanal öppnas 1832 som sista kanalbygget.
Kongliga Styrelsen för Allmänna Wäg- och Wattenbyggnader grundas 1841 och blir med tiden Vägverket. Staten engarerar sig mer i vägbyggandet och fördelar statsbidrag till vägar, broar och kanaler, men böndernas och numera även andra jordägares naturahushållning av vägarna dominerar fortfarande.
Ett nytt transportsystem är flottningen av timmer i älvarna, där flottningsrännor byggs förbi vattenfallen. Flottning pågår ända fram till början av 1990-talet längs Klarälven i Värmland, innan lastbilstrafiken slutligen tar över.
Makadam (krossgrus, namngivet efter skotten John McAdam) läggs på vägarna för att göra dem mer hållbara och mindre leriga, de hindrande grindarna lagstiftas bort och mjölkbord ingår i mejeridistibutionen.
Sverige har hittills legat långt efter europeiska kontinenten när det gäller vägar. Först nu börjar de svenska vägarna bli lika bra som de som romarna byggde för 2000 år sedan!
Första järnvägen öppnas 1849 men fram till 1856 dras vagnarna av hästar, först därefter kommer ångdrivna lokomotivet. En intensiv järnvägsutbyggnad pågår resten av seklet, där järnvägsbyggarna kallas för rallare. Stambanorna dras en bit från kusten av militära skäl, för att inte konkurrera med sjöfarten och för att exploatera glesbefolkade områden. Nya landvägar dras till stationssamhällena.
Järnväg och ångbåtslinjer är så överlägsna att landvägarna får förfalla och hästskjutsar och gästgiverier börjar utkonkurreras. Att åka snabbt med tåg eller ångbåt kostar bara en tiondel jämfört med hästskjuts.
Eftersom sjövägen var enklast har vatten fram tills nu varit något som sammanbinder och skogar något som delar bygden. Men den revolutionerande järnvägen vänder på detta.
1860 upphör kravet på inrikes pass och svenskarna får färdas fritt i Sverige.
1876 asfalterades Stora Nygatan i Stockholm som första väg i Sverige. Asfalten kommer alltså före smågatstenen.
Alfred Nobel uppfinner dynamiten som gör att man enkelt kan spränga vägar genom berg.
På sin ställen upptas väg- och bropenningar av resande för att finansiera väghållningen. Men systemet avskaffas 1891 eftersom det anses ”olämpligt och otidsenligt”. Fortfarande finns dock färjepenningar och barn som öppnar grindar belönas med en slant.
Stenbroarna börjar muras samtidigt som man använder huggen sten. Över smala bäckar läggs balkbroar.
1890-talets kedjedrivna cykel med luftfyllda gummidäck är en föregångare till motorcykeln. Men även cykeln måste ha en registreringsskylt där hemstaden anges med en bokstavskombination. Första automobilen visas 1891. Samtidigt kommer motorcykeln. Benzin (från tyskans benzin, senare försvenskat till bensin) köptes på apoteket eller hos kemikaliehandlaren.
1900-talet
På 1900-talet sker en explosiv utveckling av vägarna, då händer mer än under vägarnas hela tidigare historia.Vid sekelskiftet finns cirka 20 bilar i Sverige, alla öppna utan tak, ett sportigt lyxfordon förbehållet överklassen i städerna. Vägarna är otjänliga för det nya färdmedlet, där vägbeläggningar saknas och otaliga grindar fortfarande hindrar framfarten. Bilisterna i sin tur orsakar stora problem med vettskrämda kreatur, skenande hästar och arga bönder.
Bensinpumpen står numera utanför lanthandeln. Betongbroar byggs i valvform. Första förordningen för automobiltrafik 1906 stadgar hastighetsbegränsning till 25 km/h på landsbygd, 15 km/h i tätort och 10 km/h i mörker. Men redan 1900 ufärdas första fortkörningsboten i Stockholm då en polis springer i kapp en bil som kör i 15 km/h och påpekar att den inte får köras ”i sken”. 1907 införs körkortsprov samt numrerade registreringsskyltar där varje län får sin egen bokstav.
1910-talet
Första renodlade bensinstationen öppnas 1918. Tjälen ger stora problem som förstör vägarna. Blöta sten- och grusslammet på vägarna kallas ävja. Salt används för att binda dammet. Vägarna får sällskap av el- och telestolpar.
1920-talet
Bilen blir allt populärare, busslinjer startas – med busskurer vid hållplatserna - och trafiken återförs till landsvägsnätet. Bönderna och jordägarna slipper underhålla vägarna in natura och automobilskatt införs 1922 för att delfinansiera väbyggandet. Vägkassor anställer professionella vägmästare och vägarbetare som arbetar med särskilda motordrivna maskiner: vägskrapa, ångmaskin, packningsmaskin.
De gropiga och krokiga hästvägarna byggs efterhand om till breda, raka och jämna vägar med hållbart underlag i form av krossgrus. Under mellankrigsåren byggs hela 25.000 km ny väg i Sverige. Första betongbeläggningen på landsväg sker 1923. Fler betongbroar byggs i form av balk- och plattboar. Väglinjer markeras med vit smågatsten. Landsbygdens mjölkbord för mejeridistributionen blir en del av vägmiljön. På vintern sandas backar för att minska halkan.
Särskilda vägdagar för anmänheten anordnas där vägmaskinparken visas och det propageras för bättre vägnät.
För att kunna serva den framväxande fordonstrafiken och dess passagerare förändrades utbudet vid vägen. Bensinstationen blev en självklarhet, byns smedja byter skepnad till bilverkstad och busstationen och/eller järnvägsstationen blev samhällets nav.
1930-talet
Automobilen får sitt första genombrott och nya hållbara bilvägar måste byggas, ibland som nödarbete i Statens arbetslöshets-kommissions regi, så kallade AK-vägar. Smågatstensepoken börjar och innebär att 70 mil landsväg får det nya underlaget. Smågatstenen har måtten 8 x 8 cm efter tysk förebild och kallas knott. Ibland dras spikraka vägar med skarpa kurvor som skär disharmoniskt genom landskapet och dessutom ger en ryckig och farlig körning. Det allmänna vägnätet har nästan fördubblats sedan sekelskiftet.
Busstrafiken utvecklas kraftigt. Landsvägsbussen är mer flexibel än järnvägen och fortfarande har ett fåtal råd att skaffa bil eller motorcykel. Det finns två miljoner cyklar i landet, en på var tredje invånare.
Vägtrafikens liberaliseringen innebär att 1931 (SFS 1930:284) släpps farten fri för personbilar på landsbygden och sex år senare även i tätorterna!
1931 införs gemensamma vägmärken för hela landet. Första trafiklinjerna målas. 1933 upphör gästgiveriförordningen efter tre sekler. Järnvägarna förstatligas från 1939. Under mellankrigstiden är vägutbyggnaden som störst.
Bilismen, bussar och järnvägen börjar konkurrera ut sjöfarten längs kuster, i sjöar och i kanaler.
1940-talet
Andra världskriget 1939-45 gör att vägbyggnad och de flesta bilar står stilla, utom gengasbilarna, vars slaggningsplatser vid vägarna blir upprinnelsen till rastplatser. Vägarna på landsbygden förstatligas 1944. De viktigaste landsvägarna erhåller högre status och får 1944 benämningen Riksvägar. Vinterväg dras på isen över Kvarken i norra Östersjön. 1946 invigs Svinesundsbron.
1950-talet
1951 inträffar en katastrofal tjällossning på landets vägar som blir närmast oframkomliga. I början av decenniet finns lika många motorcyklar som bilar, men nu börjar bilismens stora genombrott och fler bilvägar måste byggas, ofta över åkermarken. I takt med att bilen blir var mans egendom börjar fritidsresandet där själva resan är målet.
Beläggningen asfalt, en blandning av stenmaterial och oljebaserat bindemedel, används allt mer. Den är billigare och konkurrerar med tiden ut betongen. Nya vägar dras rakt genom berg och över dalar. Naturhinder är inte längre ett problem. Ett nytt vägnät växer fram. 1953 byggs första motorvägen, autostradan, i betong mellan Malmö och Lund, där skarvarna mellan betongen ger ett rytmiskt dunkande.
Första motellen och vägrestaurangerna uppförs. 1954 upphör smågatstenanvändningen. 1955 upphör fri fart för personbilar i tätorter. Suezkrisen 1956 innebär förbud att köra motorfordon på söndagar. Reflekterande vägmärken och halkbekämping med salt införs. Krossgrus ersätter naturgrus. Så kallat oljegrus innehåller olja som binder dammet.
Fri hastighet existerar utanför tätort i princip fram till högertrafikomläggningen 1967. Busskurer och anslagstavlor längs vägarna växer fram. Under årtiondet växer antalet bilar från 250.000 till en miljon.
1960-talet
Under detta årtionde byggs det mest vägar eftersom den kraftigt ökande privatbilismen kräver det. Motorvägen Vätterleden och Essingeleden genom Stockholm invigs. Viktigaste vägarna bli Europavägar 1962 och resterande riksvägar omnumreras. De flesta smalspåriga järnvägarna läggs ner. Sverige övergår till högertrafik 3 september 1967 kl 05. Den fria farten på landsbygden ersätts av permanenta hastighetsbegränsingar, med max 130 km/h på motorväg. Saltning av vägar på vintern minskar halkan.
1970-talet
Vägbyggandet börjar minska. Kritik mot massbilismen växer. Bashastigheterna är på 70, 90 respektive 110 km/h. Ölandsbron invigs 1972. Oljeländerna stryper produktionen och det blir energikris med kortvarig bensinransonering vintern 1973-74. Raksträckor får ge vika för mjukare och vackrare väglinjer för att smälta in i landskapet. Vägverket omlokaliseras 1979 till Borlänge
.
.
1980-talet
Vägarna dras utanför samhällena. Ökningen av antalet nya vägssträckningar är från och med nu relativt liten, men befintliga vägar förbättras hela tiden och färjelinjer ersätts med broar. Lag på katalytisk avgasrening införs 1989. Växtligheten i vägkanterna uppmärksammas som en del av kulturlandskapet och kan vara mycket artrika.
1990-talet
Motorvägar dras genom skogsmarker för att skona kulturlandskapet. Vägverket instiftar ”Vackra vägars pris” för god vägarkitektur. 1992 indelas Vägverket i en myndighetsdel och en produktionsdel. Vägförvaltningarna upphör och landet indelas i ett antal regioner och produktionsområden. Högakustenbron står klar 1997.
2000-talet
På 2000-talet färdas vi på land mer än tio gånger snabbare, tio gånger billigare och 50 gånger så långt som för bara 150 år sedan.
Vägarnas hierarki är följande: Europavägar, riksvägar, länsvägar, kommunala vägar och enskilda vägar.
Öresundsbron öppnas 2000 och ger fast bil- och tågförbindelse mellan Sverige och kontinenten. Nya Svinesundsbron invigs 2005. Båda broarna är avgiftsbelagda, bropenningen är tillbaka.
Vajerräcken, 2+1-vägar, fartkameror, varierbara hastigheter, vägbulor, rondeller, med mera, ska enligt myndigheterna öka trafiksäkerheten. Försök görs med tystare asfalt.
Samhällsplanerarnas transportekonomiska vägar är ofta i konflikt med kultur-, natur- och miljövården.
Bensinhandeln har gått full cirkel: från lanthandel med bensinpump till bensinstation med minivaruhus.
I Sverige sträcker sig sammanlagt ungefär 45.000 mil väg,vilket motsvarar en procent av landets yta. Det finns cirka 15.000 statliga broar och viadukter, dessutom tillkommer lika många enskilda och privata.
Vägverket trafikerar 37 vägfärjelinjer. Vägverket markerar fortfarande ut isvägar vid kalla vintrar.
Vägtransporter står för cirka 90 procent av alla persontransporter och 50 procent av alla godstransporter i Sverige.
Men den forntida vägstrukturen mellan orterna lever kvar i stor utststräckning. Från dagens moderna väg kan man ofta se den gamla vägen slingra sig fram i skogsbrynet eller på åsryggen. Och vi mäter fortfarande bilmotorernas effekt i hästkrafter.
1800-talet har varit ångmaskinens sekel och 1900-talet exposionsmotorns tidevarv. Vad kommer under 2000-talet?
1 april 2010 bildas Trafikverket - http://trafikverket.se - som tar över verksamheten från Vägverket och Banverket. Trafikverket ansvarar för långsiktig planering av transportsystemet för vägtrafik, järnvägstrafik, sjöfart och luftfart. Syftet är att få en bättre samordning av de olika trafikslagen. Det nybildade verket ansvarar även för byggande samt drift och underhåll av statliga vägar och järnvägar.
Två högertrafikomläggningar
Vänstertrafik i Sverige har urgammal hävd. Möjligen hade man högertrafik i de gamla danska provinserna av vårt land, exempelvis i Blekinge.
Det fanns förmodligen tre skäl till att Sverige hade vänstertrafik:
1. Ryttaren klev oftast av hästen på vänster sida.
2. Högerhanden, ”svärdhanden”, var på rätt sida vid eventuellt hot från mötande.
3. När två lastade vagnar möttes på en smal väg fanns risk för att vagnarna välte ner i diket. Då var det lättare för kusken att stå på vänster sida, hålla tömmarna i vänster hand och använda den starkare högerhanden för att hålla emot det lutande lasset.
Men när Karl XII samordnade postväsendet och gästgiverierna fick Sverige 1718 en förordning om högertrafik: ”Mötes Extra Posterne wika de för hwar annan utur wägen till höger.” Karl XII beslutade om högertrafiken från sin krigsreträttplats i turkiska staden Bender, kanske inspirerad av kontinentens högertrafik.
Men redan 1734, efter bara 16 år, ändrade man sig och införde vänstertrafik: ”När resande eller farande i Städer eller på Landet mötas böra de till hwar sin wänstra sida således wika.” Observera att det står ”böra” och inte ”skall”. 1878 upphävdes dock denna stadga och vänstertrafiken blev enbart en sedvana! Först 38 år senare, då biltrafiken kommit igång, lagstadgades återigen vänstertrafiken.
1906 utfärdades den första förordningen om automobiltrafik, men den innehöll märkligt nog inget om vänstertrafik. Först 1916 ålades automobilförarna ”att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till vänster”.
1955 genomfördes en folkomröstning om högertrafik skulle införas i Sverige, eftersom övriga europeiska fastlandet hade högertrafik, men nästan 83 procent röstade nej.
1963, endast 8 år efter nej i folkomröstningen, beslöt riksdagen ändå om högertrafik i Sverige år 1967.
Den 3 september 1967 kl 05 på morgonen gick Sverige över till högertrafik (igen!): ”Möte med annan vägtrafikant än gående skall ske till höger. Omkörning av annan trafikant än gående skall ske till vänster.”
Övergången underlättades av att svenskarna trots vänstertrafik alltid kört vänsterstyrda fordon. Omläggningen blev mycket lyckad och Sverige började marschen mot att bli ett av världens trafiksäkraste länder.
Framtiden?
De hjullösa bilfarkosterna svävar fram över magnetslingor i vägbanan. Solenergidriften är ljudlös och utan avgaser. Ratt, gas, broms och växellåda saknas eftersom färdvägen förprogrammerats i den flytande lillfingerdatorn. Programmeringen och interaktionen med andra human computors gör att krockar är omöjliga trots farter på 300 km/h. Föraren, passageraren och hunden passar på att spela hjärnspel med kompisar på Mars.
Som tur finns en grusväg från kristna tiden i Nättraby bevarad. Där kan man hyra en automobil från 1900-talet och köra museislingan. På grund av förbränningsmotorns avgaser och buller samt bensinbrist - priset är 9.999 euro per deciliter - får endast en enda automobiltur göras om året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar