Lite historik om Finska Oy Berner Ab:s Valiant/Barracuda tävlingshistorik från 1964-7?

Chrysler importörerna var alltid aktiva i Finland och MoPar har alltid varit större i Finland än GM och Ford.

Här Raimo Kossila och Bo Gunnar Granroth med sin mycket ovanliga 1966 Valiant 273 Commando 4-speed man deltog i Monte Carlo Rallyt med.

Bilen ovan är en replica av Arne Berners son, Juha Berner som även äger 1966 "Monte Carlo Barracudan". Barracudan är nog en av planetens dyraste A-bodys, var till salu för 75.000 euro många år sen.

Esko Keinänen var en mycket begåvad förare som kände sig hemma på ställen som Jyväskylä, Nurburgring och Monte Carlo. Han var son till legenden S.P.J. Keinänen som var framgångsrik inte bara i den legendariska Djurgårds tävlingen i Helsingfors utan även som entreprenör i bilbranschen och som uppfinnare. Esko deltog i sin första tävling 1951 och blev tvåa. Problemet var att efter succen uppmärksammade man att han var bara 15 och tog bort hans licens! Efter att bla deltagit i 1000 km loppen i Kristianstad och Nurburgring som 22 åring med bilar som Ferrari 750M, Ferrari 250 Testa Rossa och Mercedes 300SL blev det en intressant byte av underlag. 

Efter en dålig insats på Nurburgring av Carl-Otto Bremer (som ägde Ferrarin Esko deltog i Kristianstadsloppet med och som var även en framgångsrik rallyförare) sade han till Esko; "Nu kan du ju köra på asfaltsbanor men i Rally är du helt värdelös". Mer handskar behövde inte Esko i ansiktet, 1959 startade han sin rallykarriär med tanken att visa var skåpet står. I Hankiralli detta året var Bremer och Keinänen helt suveräna och Esko vann. Senare, år 1964 var Fords Total Performance koncept i full fart och man hade anmält ÅTTA Ford Falcon specials med bla skärmar och dörrar i glasfiber till Monte Carlo Rallyt. Bilarna vägde strax över 1000kg. Jämfört med förhandsfavoriterna var det Kanadensisk-Amerikansk-Finska teamet på plats med låg profil. Valianterna var mycket nära standardvagnar och tack vare den nyligen introducerade 273:an var man inte helt ikapp med Fordarna i hästkrafter men hade nära 300 ändå.

Man var tyst om saken men innan tävlingen visste man inom teamet att Esko hade kört helt fantasifulla tider under övningarna. Efter första specialsträckan var förvåningen stor, den snabbaste tiden kördes inte av Bo Ljungfeldt, Jo Schlesser, Erik Carlsson eller Timo Mäkinen. Den snabbaste var Esko, bara Esko (som han själv sade) nästan med en halv minut till tvåan Bosse Ljungfeldt. Genast efter kördes specialsträcka nummer 2, 46 km långa La Madeleine som kraftigt gynnade småbilar. Om den första sträckans resultat hade häpnat publiken och median tappade nu även Fords stallchef Alan Mann pipan ur munnen. Esko var helt överlägsen, nästan en minut snabbare än Ljungfeldt. Och även han gjorde ett fint resultat på vägar där man hade trångt även i en Mini.

På den tredje specialsträckan fortsatte Esko sin rasande framfart. Igen den snabbaste tiden. Nu fanns bara tre specialsträckor kvar, den sista på Monacos GP-bana och Eskos ledning var helt överlägsen. Om inte tekniken skulle haverera skulle man äntligen få efter åratals försök Monte Carlo vinsten till Finland. Men så blev det inte, direkt efter St Apollinaire skar bakaxeln fast. Under den fantastiska prestationen på de smala vägarna under specialsträcka 2 hade man råkat på en sten i vägkanten utan att märka det. Så småningom hade oljan runnit ur och efter 3:je specialsträckan skar axeln. Spelet var slut. Prestationen hade dock uppmärksammats hos Ford och genast efter tävlingen skrev man under ett fabrikskontrakt. Innan dess deltog dock Esko i Shell 4000 Rallyt i Canada med Valiant fabriksteamet.

Esko Keinänen och Jyrki Ahava i Monte Carlo när allt fortfarande såg bra ut.

I mitten av 60-talet sålde Berner mycket Valianter och man anställde den kända mc-figuren Pelle Schröder som PR-chef. Det var antagligen just han, som en gammal motorprofil, som insåg möjligheterna med den nya V8 Valianten som en höjare av Chrysler produkternas image. Berner byggde som ett testfordon en 65 Valiant vilken man lät den erfarna rallyföraren Raimo Kossila prova i några lokalrallyn. Bilen var för stor och tung för de finska rallyvägarna men resultaten var ändå så pass bra att man började fundera att delta i den största av alla, Monte Carlo Rallyt. Berner gav på hösten 1965 Kossila uppdraget att ta kontakt med gamla Monte Carlo-räven Bo-Gunnar "Bobi" Granroth och bjöd honom till förhandlingar på Berners huvudkontor i Söderstrand 4B. Arne Berner och Pelle Schröder förklarade med hjälp av Raimo Kossila det tänkta Monte Carlo-projektet och erbjöd Bobi ett jobb som co-driver. Offerten var lätt att ta emot speciellt när Berner erbjöd en potentiell bil och dessutom stå för hälften av kostnaderna vilket på den tiden var en enorm satsning. Dessutom hade Berner anställt fyra mekaniker enbart för rallybilarna.

Slutåret 1965 byggde man racebilen och förberedelserna för Monte Carlo-utflykten pågick. Innan årsskiftet hann man även testa i Geneve-området med den nya bilen. Den helt hos Berner byggda bilen verkade lovande fastän motorerna exploderade i början, bromsarna ställde till med problem och utväxlingen visste man vara alldeles för lång med tanke på alperna. Med motorproblemen vände man sig till Detroit. "Byt den högra sidans kolvar till vänster och tvärtom" var det det orakelmässiga svaret från Chryslers tävlingschef. Efter det hade man inga problem och motorn varvade över 7000 utan problem. En ny bakaxel med bättre utväxling beställdes också men den skulle inte hinna till Finland i tid så man skickade den istället till Geneve var servicebilen skulle hämta den.

Fulla av hopp startade man från Oslo i mitten januari. Servicen hade man skickat till Monte Carlo på förhand med Berners lastbil. Den skulle få förstärkning från Chrysler Schweiz i Geneve med två Valiant herrgårdsvagnar och några män med god vetskap av lokala förhållanden. Lokalkännedom saknades inte av den Finska servicen heller, Pertti Aronen hade i åratal varit Granroths trotjänare och flygkapten Juhani Pankasalo var inte heller ute för första gången. Dessutom talade han flytande franska vilket var en nödvändig merit för att kunna genomföra spektaklet med beröm. Vägen från Oslo till södra Frankrike var inget att fnissa över, man startade på Tisdag kväll kl 18 och den egentliga tävlingen startade från Monaco på fredagen. Man hade endast en par timmars vila på checkpunkterna. Det var möjligt att köra ikapp för att skaffa fram en längre vila men det kunde finnas dolda checkpunkter på vägen och då skulle tävlingen vara förlorad redan innan den ordentligt hunnit börja.

Väl framme var rutten inte desto lättare. Tävlingen kördes i två delar så att alla körde rutten Monaco-Chambery-Monaco. Under fredag-lördag natten körde man 1500 km längs med de små byvägarna i bergen. Förflyttningarna var inte lättare än specialsträckorna. Hela tiden var det bråttom och förhållandena var svåra. Större delen av vägarna var asfaltsbelagda vilket passade den råstarka Valianten perfekt. Bilen var mycket bra att köra och styrningen gjorde precis det man ville. Kraft hade man mer än tillräckligt även om 3.23 utväxlingen gjorde hårnålskurvorna långsammare. Axeln som man beställt direkt från USA till Schweiz anlände aldrig. Bromsarna ställde till med problem genast i början, pedalen började närma sig golvet i snabb takt när bromsarna hettades under den tunga bilen.

De svåra väderförhållandena under Monte Carlo är ett fenomen som inte är att leka med. När man startar kan vädret vara torrt eller vått men väl uppe i bergen kan det förvandlas till spegelblank is eller en snöstorm. De rätta däcken och väderspaning är därför oerhört viktigt. På denna nisch var de Nordiska tävlanden alltid före sina mellaneuropeiska kolleger. När vädret var riktigt dåligt litade Kossila och Granroth på specialdäcket som SPJ Keinänen hade tagit fram. Den försåg man med över 700 st dubbar var. Man hade tre set plus reserven och gav de använda till Valiant STW:na som måste ibland hålla nästan lika hög fart som tävlingsbilarna. Sexa, automatlåda och trumbromsar på dessa satte ju gränser men man kunde ju kompensera med hårt försök...

I nattens mörker uppe på La Turbie var man på gränsen av den mänskliga kapaciteten. Helt utmattad på morgonen i Monaco berättade Raimo Kossila om sina känslor under natten; "Till slut körde jag som en robot. Jag vände på ratten vänster till höger, axlarna värkte, ryggen kändes att gå av, till kontrollpunkterna hann man precis i tid. Till slut började jag hallucinera. Broderns ansikte uppenbarade sig på vindrutan. Bergen kom bara närmare och närmare och träden såg ut som hemska monster. Kilometerdjupa raviner på båda sidor av vägen gapade som de skulle svälja oss."

På natten hade Kossila och Granroth förlorat sina redan dåliga bromsar totalt när ett bromsrör hade gett sig under tryck av den kokande vätskan. Reparationen tog 20 minuter och även om Kossila stormade ner längs bergen som djävulen själv var man 16 minuter försenad. Det stoppade fortsättningen för våra hjälten men räckte dock till klassvinst före Boucher/Heus Opel Rekord. På hela tävlingen hade man 69:de plats på grund av straffpoängen.

Pelle Schröder, som hade följt tävlingen på plats, var mycket nöjd trots de tekniska problemen. Allting såg bra ut för rallykarriären för Valianterna. Nu hade man ju på en gång bevisat misstankarna om Chryslers minstings dåliga passform till svåra förhållanden att vara fel. Och bromsproblemen kunde man lösa tillsammans med Detroit.

Granroth var också uppmuntrad efter tävlingen och började genast efter hemkomsten att förbereda nästa års tävling. På våren 1966 sålde Berner alla tävlingsbilar förmånligt till stora namn i branschen. Granroth köpte BBM-33:an åt sig själv och fortsatte att förädla den baserat på hans erfarenheter. På sommaren deltog han i bantävlingar, bla i sextimmarsloppet på den nya Keimolabanan. I slutet av sommaren ringde han RJ Cahill, Chryslers tävlingsdirektör i Detroit för att få klassningspapper till Monte Carlo. Mr Cahill svarade direkt; "Tävla inte med en Valiant min gode man, vi har ju inte ens klassat den för nästa år. Här i stora landet tävlar vi med Barracuda och den ser ju bättre ut också!" Nu blev Bobi fundersam. Förberedelserna var i god fart, mycket egna pengar fast i projektet och även deltagningsavgiften till Monte Carlo betald. Men biljäveln var ju inte ens klassad! Jag måste få en Barracuda och illa kvickt! tänkte Bobi och slog direktnumret till Arne Berner....

Fortsättning följer...

Tack till Jan Enqvist, redaktör på tidningen Mobilisti som har grävt fram hela historien för oss samt renoverat Barracudan och tagit den till Monte Carlo flera gånger och Hans Granberg som översatt!