Inte nog med att bilden av 1950- och 1960-tal är romantiserad - den är grovt förfalskad.
I dag ser man överallt på tex bilträffar med 1950-talsstuk att det förekomer Rockabilly, tatueringar, pin-up och amerikanska flaggor. Nej och åter nej, det fanns inga tatuerade kvinnor eller pin-upor mer än i amerikanska filmstjärnekretsar och inte ens där var de tatuerade.
Rockabilly fanns heller inte - det är mest ett 1980-talsfenomen. Emil Ford, Elvis, Sven-Ingvars och Molly med Lill-Ingmars var vad som gällde - i vart fall i Arvika. På radio spelades ingen pop eller rock och nästan ingen schlager, möjligen i Sveriges Bilradio med CeGe Hammarlund och önskeprogrammen. Annat blev det Radio Nord drog igång vilket gjorde att Sveriges Radio senare drog igång Melodiradion men rockabilly fanns inte.
Det är bara att titta på gamla foto, filmer eller tv-program och ta till sig budskapet hur det såg ut i verkligheten. Det 1950- och 1960-tal som visas idag har aldrig funnits utan är i hög grad en romantiserad efterkonstruktion!
Det som ungdomar sysslade med var jazz- och skiffelmusik eller schlager - rock fanns bara i lite skala - Owe Törnkvist var väl först?
För inte så länge sedan såg jag att prisvinnarna i en tävling "mest tidsenliga 1950-talsklädsel" där han bar jympadojor, svarta jeans, röd skjorta och skinnväst! och kvinnan bar pepitarutig klänning! Bägge i 60-års åldern!
Men snyggt var det och trevliga såg de ut men det har ingenting med 1950-talet att göra. Man kan i dag se bilder där tatuerade kvinnor i filmstjärnefrisyrer sitter på filtar vävda som usa-flaggor med coca-cola prylar omkring sig och en Cadillac -59 eller en Hot Rod bredvid sig och låtsas som om det såg ut så på 1950-talet. Fel, fel och fel.
Ingen gick klädd så på 1950-talet, det var kostym, vit skjorta, slips, överrock och hatt för herrarna. Kvinnor bar dräkt eller kjol och blus med kappa, hatt och handväska om man var vuxen, i alla fall om man var välklädd! Inte ens raggare bar skinnväst och jeans - det kom mest på 1970-talet. Innan var det gabardinbyxor, skjorta, tröja och lågskor som gällde.
För övrigt var de amerikanska bilar som fanns i huvudsak svarta, fyradörrars med sexa och trepetare, i vart fall nio av tio. Personligen såg jag inte en Cadillac -59 i verkligheten förens runt 1970.
Likaså dessa 1950-talshem som skapas med mängder av 1950-talsprylar som då blir ett museum och inte ett exempel på hur heminredningar såg ut i verkligheten.
Missförstå inte, jag har ingenting emot denna subkultur men vi måste vara medveten om att detta aldrig har funnits i verkligheten.
Ett uppriktigt Stort Tack att du tog upp detta.
SvaraRaderaJo, så är det Larsson. Och så var det. 50- och 60-talet var bättre förr
SvaraRaderaDet var en bra sammanfattning Anders!
SvaraRaderaVäl talat Larsson, men mot kommersialismens krafter ropar du nog dessvärre förgäves.
SvaraRaderaPenningen styr, som alltid, och då vill ingen se verkligheten som den var. Det är inte säljande.
Men det uppskattas att du gör motstånd mot förflackningen.
Tack! Tur att vi är några som minns och som vill ha det svenska 50.talet. Det var anledningen till jag började blogga...om mitt hem som INTE är designat utan består av det som erbjöds på Konsum, Wiskadals eller Gunnars postorder. Och allt ska nyttjas ej till för utställning....
SvaraRaderaHerr Stofil instämmer å det starkaste....
SvaraRaderaÄven om det är lite underhållande men knappast tidsenligt.
Bra rutet, Larsson! Apropå hur man bodde och levde, så påpekar jag (i samma anda) att i alla hem fanns det kvarstående möblemang från 40-, 30- och t o m 20-talet. Jag vet inte en enda familj, som rev ut det dom hade och ersatte allt med 50-talsmöbler eller prylar. Likadant för dem som gifte sig och satte bo - det blev en blandad kompott. De som driver museum av denna sort borde veta bättre än att servera ett 50-tal rakt igenom.
SvaraRadera