Hundens och kattens respektive dagböcker

Hundens dagbok
07.00 – Tjohoo, en promenad. Det bästa som finns!
08.00 – Tjohoo, hundmat. Det bästa som finns!
09.00 – Tjohoo, ungarna är uppe. Det bästa som finns!
12.00 – Tjohoo, leka i trädgården. Det bästa som finns!
14.00 – Tjohoo, åka bilen. Det bästa som finns!
15.00 – Tjohoo, ungarna kommer hem. Det bästa som finns!
16.00 – Tjohoo, leka med en boll. Det bästa som finns!
17.00 – Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det bästa som finns!
18.00 – Tjohoo, hundmat. Det bästa som finns!
20.00 – Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det bästa som finns!
22.00 – Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det bästa som finns!

Kattens dagbok
Dag 856 av min fångenskap…

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp.
Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Notera: lägg en på deras säng.

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck.

Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kisse jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som ‘allergi’. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem med tanke på risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallburen är han för tillfället i säkerhet.

Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias…