Revolver-Harry och Kalle Blomqvist

En kriminalteknikers äventyrliga liv Reprisinlägg från 2017

Det berättas att Harry under andra världskrigets slutskede, 1 maj 1945, tog nattåget från Stockholm till Oslo, promenerade rakt upp till den tyske kommendanten och förklarade att fortsatt motstånd vore vanvett. Tillsammans med en tysk motorcykelordonnans for han sedan ut till tyskarnas fruktade fångläger Grini och släppte personligen ut de fångna norska motståndsmännen. I Norge räknas han som folkhjälte, och i Furudal norr om Rättvik finns en byst till hans minne. 

Egentligen hette han Harry Söderman, men eftersom han hade blivit filosofie doktor genom att provskjuta vapen och jämföra kulornas räfflingar kallades han allmänt Revolver-Harry. Han var brinnande demokrat och antifascist och menade att det fria samhället endast kunde upprätthållas med rättssäkerhetens hjälp. Och rättssäkerhet kräver i sin tur tillgång till entydig teknisk bevisning, både för att fälla skyldiga och fria oskyldiga.

I slutet av 1800-talet var norra Sverige till stor del ett laglöst land. Harrys far Pehr Söderman var länsman i Delsbo och hans arbete som lagens väktare sägs ha påmint en hel del om sheriffens arbete i en vild västernfilm. Länsmannen låg i kronisk fejd med traktens hembrännare, och båda parter hade ständigt bössan skjutklar. Att pappa Söderberg överlevde alla bakhåll, överfall och nattliga duster i skogen där man sköt vilt med hagelbössorna är häpnadsväckande.

När den unge Harry föddes 1902 hade familjen flyttat till mer civiliserade trakter längre söderut i landet. Harry började skolan, men visade ingen större läslust. De enda ämnen som intresserade honom var kemi och fysik. Resultatet blev att han med tiden skrevs in vid kemiska fackskolan i Malmö, där han tog examen 1923. Tanken var att Harry skulle bli kemist inom träindustrin. Men efter att ha praktiserat några månader vid en träfirma insåg han att för att komma någon vart i en värld av timmer, massa och sulfatlut behövde han öka på sina teoretiska kunskaper. Så han reste till Altenburg i Tyskland och pluggade träkemi mitt under Weimarrepublikens värsta inflationsår. Efter ett år hade han fått sin examen och blivit tysktalande på köpet. Men det var inte skogskemi Harry drömde om utan kriminologi, och han slukade allt han kunde komma åt i ämnet. Men hur skulle han någonsin kunna bli kriminolog? För att jobba inom polisväsendet måste man studera juridik, något som definitivt inte låg för honom.

Efter att ha kommit hem och klarat av militärtjänsten i Sverige beslutade han sig för att börja sin karriär som kemist med att ta ett ”Wanderjahr” - vandringsår - och passa på att se världen. Kanske skulle något dyka upp under tiden. Han vistades först en tid i Frankrike och jobbade sedan några månader som eldare på en nordsjötramp. Men Harry var en ung man med järnvilja och en ovanlig förmåga till innovativt och okonventionellt tänkande. Han ville längre bort, han ville se österlandet. Han reste hem och vände sig till en direktör för en svensk cykelfabrik med ett radikalt förslag:
– Låna mig en cykel, så trampar jag den till Konstantinopel och gör därmed reklam för din firma, sa Harry. Cykelfabrikören blev så förvånad att han samtyckte, och Harry packade snabbt sin ryggsäck. Innan han gav sig iväg passade han också på att avtala med Svensk Polistidning och ett svenskt veckomagasin om att skicka dem resebrev, vilket skulle dryga ut reskassan.

Harrys resa blev längre än den ursprungligen var tänkt. Från Konstantinopel, nuvarande Istanbul, fortsatte han österut. Genom Persien, Baluchestans öken, Indien och Burma reste han ända till Thailand och Kina. Överallt gjorde han sig mån om att träffa lokala polismyndigheter och sända hem rapporter. Det hör ju inte till vanligheten att folk cyklar till Kina. Åtminstone inte från Sverige. Harrys bedrift upprepades först på 1990-talet, då en ung Göran Kropp cyklade från Sverige till Himalaya för att bestiga Mount Everests topp och sedan cykla hem igen. Harry besteg visserligen aldrig världens högsta berg, men han tillbringade ett och ett halvt år på sin resa i Östern. Men vad skulle det bli av honom?

I sin självbiografi ”Policeman´s Lot” (utgiven postumt 1956 i USA) berättar Harry Söderman att han efter hemkomsten beslutade sig för att vandra några dagar i svenska fjällen. Han begav sig norrut och hyrde in sig på ett litet pensionat. En dag skulle han göra en tur upp till en närbelägen fjälltopp. Värdinnan undrade då om han inte skulle kunna tänka sig att ta med några andra av pensionatets gäster. Det hela slutade med att en hel liten expedition formerades, bestående av Harry, en präst, en jurist och en fransman. Efter några timmar hade de kommit upp på fjälltoppen och en av Svenska turistföreningens övernattningsstugor.

Nästa morgon var det dåligt väder med dimma och snöstorm, så sällskapet tvingades stanna kvar i stugan flera dagar. De fördrev tiden med kortspel och samtal medan stormen tjöt runt knutarna. Det bar sig inte bättre än att Harry berättade om sin hemliga dröm den att få studera kriminalteknik för den berömde franske kriminalisten Edmond Locard i Lyon.
– Så intressant, sade fransmannen. Locard är en god vän till mig. Om du vill kan jag skriva ett rekommendationsbrev och fråga honom om han vill ta sig an dig som student. Några veckor senare fick Harry ett brev från Locard där det stod att han var varmt välkommen till Lyon som extrastudent. Harry Söderman, nu 24 år, begav sig omedelbart till Lyon och den svenska träindustrin gick miste om en skicklig kemist.

I Lyon fick Harry lära sig modern kriminalteknik från grunden. Locard utgick efter att brottslingen alltid lämnar spår efter sig, något som numera går under namnet Locards princip: Närhelst två kroppar berör varandra lämnar de spår efter sig. De spår som kriminalteknikern söker efter är sådant som hårstrån, textilfibrer, fingeravtryck, smuts under naglar, blodfläckar, sperma, fot- och hjulspår, damm och grus, glassplitter, färgflagor, kemiska ämnen med mera. Harry lärde sig allt om kemiska analyser, identifikation av fingeravtryck och brottsplatsundersökningar.

Under tiden i Lyon passade Harry på att ta fransk doktorsexamen vid universitetet i Lyon. Hans forskningsarbete gällde naturligtvis kriminalteknik och analys och identifiering av pistolkulor. Harry var den förste som gjorde en vetenskaplig studie av de individuella märken som uppstår på avskjutna kulor genom pipans räffling och på patronhylsan genom slagstiftet. För att snabbt kunna undersöka pistolkulorna uppfann han en apparat han kallade Hastoscope. Det var ett jämförelse-mikroskop där kulorna som undersöktes kunde vridas och roteras, båda tillsammans eller var för sig.

Efter sex år hos Locard i Lyon betraktade sig han sig som fullärd och reste tillbaka till Sverige. Väl hemma igen öppnade han en privat liten byrå i Stockholm där han erbjöd kriminaltekniska tjänster och då framför allt äkthetsanalys av dokument. Verksamheten gick allt bättre, och snart utsågs han till docent i kriminologi vid Stockholms högskola. Han fick stipendium och reste till USA för att knyta kontakter och studera den nya världens kriminaltekniska framsteg. 1939 blev doktor Harry Söderman chef för det nybildade SKA Statens Kriminaltekniska Anstalt i Stockholm. Anstaltens syfte var att ge polisen möjlighet och kompetens att göra noggranna brottsplatsundersökningar och analyser och den var en föregångare till dagens SKL - Statens kriminaltekniska laboratorie i Linköping.

- Brottslingen lämnar alltid spår efter sig, berättade Harry för sina nya medarbetare och elever. Det gäller bara att ha tillräckligt sofistikerade metoder för att upptäcka dem. Harry Söderman betraktades nu som en av världens ledande kriminaltekniker, och föreläste både i USA och vid Scotland Yard i London. I New York var han med och byggde upp ett nytt kriminaltekniskt laboratorium. Tack vare sina goda språkkunskaper, han talade flytande tyska, franska och engelska, blev han en självklar förgrundsfigur i det internationella polissamarbetet och han var en av grundarna av Interpol.

Under sina resor runt om i Europa och USA hade han samlat de senaste rönen inom kriminaltekniken. Det hela sammanfattade han i ”Handbok i kriminalteknik”, en rejäl tegelsten på 680 sidor som redogjorde för kriminaltekniska metoder från antiken till samtiden. Här behandlade han sådant som identifiering av individer genom fingeravtryck, insamlande av spår på brottsplatsen och fotografisk dokumentering, vittnespsykologi, analyser av krutstänk, pistolkulor och skotthål, grafologi och analys av skrift med mera.

1939 sökte han sig en sekreterare för sin ymniga korrespondens. En ung dam vid namn Astrid Lindgren fick jobbet. Vad ingen visste vid den tidpunkten var att den unga damen med tiden skulle komma att bli Sveriges mest älskade barnboksförfattare genom tiderna och känd långt utanför landets gränser. Astrid Lindgren skrev 1946 en bok med titeln ”Mästerdetektiven Blomkvist”, den första i en serie om tre spännande ungdomsböcker. Böckerna handlar om den tolvårige Kalle Blomkvist som drömmer om att bli detektiv, och som tillsammans med sina vänner blir indragen i en rad ruskiga kriminalhistorier. Astrid Lindgren har i efterhand berättat att det var från sin tid som sekreterare åt Harry Söderman som hon hämtade inspiration och kriminaltekniskt stoff till böckerna. I ”Mästerdetektiven Blomkvist” tar Kalle efter konstens alla regler fingeravtryck av en sovande skurk. I nästa bok, ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, genomför han en avancerad kemisk analys - det marshska arsenikprovet - och upptäcker att en chokladkaka är förgiftad med arsenik. Det hela är andlöst spännande, i synnerhet för unga läsare i tolvårsåldern. På så sätt blev kriminalteknikern och detektiven Revolver-Harry Söderberg i Kalle Blomkvists gestalt en idol för Sveriges alla pojkar. Men inte nog med det. Polisen, och då i synnerhet kriminalteknikerna, har väl aldrig haft så högt anseende i Sverige som under de åren Kalle Blomkvist-febern rasade.

Vid den här tiden fanns en hel del populära vecko- och månadstidningar som gärna berättade om ruskiga brott och rättsfall. Här hyrdes Harry Söderman in som krönikör och han berättade häpnadsväckande skrönor i bästa Sherlock Holmes-stil från kriminalteknikens spännande värld. Mycket av stoffet kom från hans tid hos Locard i Lyon. Här fanns bland annat historien om inbrottstjuven med de märkliga fingeravtrycken. Ingen kunde begripa hur den förslagne juveltjuven kunde ta sig in genom fönster på tredje våningen. Till slut upptäckte man att det var en dresserad apa som begått stölderna. Inte konstigt att fingeravtrycken var ovanliga. Många av berättelserna som publicerades i ”Kriminaljournalen”, ”Lektyr”, ”Rekordmagasinet” och annan populärpress finns också i boken ”Policeman´s Lot”.

Men låt oss gå tillbaka till krigsåren. Våren 1942, mitt under brinnande krig, fick Harry Söderman en förfrågan från den norske justitieministern i London. Det fanns i Sverige en hel del norrmän som flytt den nazistiska ockupationen i Norge, förklarade ministern. Skulle man möjligen kunna starta en diskret utbildning av norska poliser i Sverige? Tanken var att dessa efter kriget skulle ersätta de poliser som komprometterats genom att de jobbat för Quislingregimen. Med sin sedvanliga förmåga till okonventionella och innovativa metoder tog Harry sig an saken. Ett antal ”hälsohem” öppnades med svenska myndigheters goda minne där norrmännen tränades. Egentligen var det inte fråga om poliser utan om ren militärutbildning, detta i flagrant strid med Sveriges formella status som neutral makt. Men efter Stalingrad hade de politiska vindarna i Sverige vänt i takt med krigslyckan. Från att det neutrala Sverige med kniven på strupen tvingats gå i Tysklands ledband blev den svenska regeringen alltmer lyhörd för de allierades sak. Att Harry Söderman på något outgrundligt sätt lyckades skaffa fram vapen till de norska polistrupperna kan ses som ett definitivt bevis på detta. Sammanlagt 17 000 man utbildades mellan åren 1943 och 1945 vid Harry Södermans ”hälsoläger”. Ett av dem låg i skogen vid Gottröra, inte långt från Stockholms nuvarande internationella flygplats Arlanda.

Den 12 januari 1945 flögs de första norska polistrupperna med amerikanska plan från Luleå till Kirkenes vid norska ishavskusten. En av norrmännen som flögs upp till Nordnorge från Sverige var Thor Heyerdahl, mannen som senare skulle bli världsberömd för sina färder med flottarna Kon-Tiki och Ra. Hela Finnmark hade bränts och förråtts av de retirerande tyskarna under hästen 1944, och ryska trupper hade besatt östra Finnmark fram till Tana älv. Harry Södermans polistrupper tog nu över från ryssarna, som en månad senare fogligt drog sig tillbaka till sin sida gränsen. Detta i enlighet med fördraget i Jalta mellan Churchill, Roosevelt och Stalin.

1953 beslutade sig Harry Söderman för att avgå som chef för SKA och helt ägna sig åt sina internationella åtaganden. Han flyttade med familjen till USA, och som konsult deltog han i uppbyggnaden av polisorganisationer i en rad länder. 1956 drabbades han av hjärtinfarkt under ett uppdrag i Tanger. Ett äventyrligt liv var till ända.

Källa: Nationellt forensiskt centrum - NFC

Hundra år med ”nya” bilregistret

Gästinlägg från Bengt Carlén (Repris från 2017)

Alla vet väl att bilar har funnits i Sverige långt mer än 100 år. Men ett bilregister som i vissa delar påminner om dagens bilregister kom först 1916. Men går det egentligen över huvud taget att jämföra det gamla manuella systemet med dagens databaserade system som faktiskt redan med god marginal passerat de 40? Bra frågor som kräver ett svar och samtidigt kan vi berätta om en dag på det gamla bilregistret.

AV BENGT CARLÉN

Vi vet ju att 1885 tillverkades den första automobilen. Det skulle dock dröja ganska länge innan bilen blev så vanlig att den krävde registrering och att föraren dessutom måste kunna uppvisa ett intyg på att han var lämplig att framföra fordonet, ett körkort alltså.

1916 brukar nämnas som det år då Sveriges länsstyrelser började registrera motorfordon efter ett nytt system som i sina huvuddrag kom att leva kvar fram till övergången till ett databaserat register år 1972 men redan 1907 tilldelades de första registreringsnumren. Sveriges första ”förordning om automobiltrafik” trädde i kraft den 1 januari 1907 men det var inte direkt så att länsstyrelserna dränktes i registreringsansökningar. I exempelvis Älvsborgs län, P län, hade man i april detta år inte kommit längre än till P4 och det var förmodligen landshövdingen tacksam för, för det var han som personligen skrev under registreringsbeslutet. Nu behöver inte detta innebära att det bara fanns fyra motorfordon i Älvsborgs län, före 1916 fick ett fordon behålla det ursprungliga registreringsnumret även om det kom till ett nytt län. Men många bilar fanns det uppenbarligen inte och ett tecken på det är att de äldsta körkorten var kopplade till ett särskilt registreringsnummer. Och för den som söker i de gamla arkiven kan det vara bra att veta att ett separat bilregister fanns inte före 1916 utan registreringsbesluten går att hitta i respektive läns ekonomidiarium.


NYTT SYSTEM 1916

1916 infördes alltså ett nytt bilregistreringssystem där varje registrerat fordon fick ett registreringsnummer med länsbokstav och nummer. Men när ett fordon lämnade länet krävdes en omregistrering i det nya länet och en avregistrering i det gamla. Lägst nummer hade oftast länsstyrelsens tjänstebil, landshövdingens privata bil och landstingets tjänstebil. Därefter tilldelades andra låga nummer personer med en viss ställning i samhället. Genom åren hördes långsökta förklaringar som skulle motivera varför vissa personer måste ha låga registreringsnummer men förklaringen var nog den att lågt nummer ansågs ge en viss status. På de gamla registerkorten finns ofta anteckningar om att vederbörande person, som avyttrat sitt fordon till annat län, önskade numret åter på sitt nya fordon i hemlänet.

Viktiga uppgifter som registrerades på de handskrivna registerkorten var, förutom ägaruppgifter, även drivmedel, vikter, antal hästkrafter och motorns cylinderantal och cylinderdimensioner.


FORDON I BEREDSKAP

Under andra världskriget pallades den större delen av Sveriges motorfordon upp beroende på att såväl däck som drivmedel saknades. De fordonen ansågs stå i beredskap i händelse av att de en dag åter skulle behövas och de registerkorten sattes in i stora och otympliga plåtskodda och flanellklädda pärmar med påskriften ”Beredskapsförteckning”. Efter kriget levde det begreppet vidare och motsvarade det som idag kallas för avställning. Det förkortades BRR eller B-registret men i lagtexten omnämns det som bilreservregistret.

Efter andra världskriget gick man över till mindre registerkort i A4-format. De var betydligt mer detaljerade än föregångarna även om t.ex. uppgifter om borrning och slag inte längre antecknades. På baksidan antecknades det om ett fordon överförts till BRR och när det återregistrerats. Avregistrering av olika orsaker antecknades också med hänvisning till olika grunder i Vägtrafikförordningen. 19 paragrafen 2 momentet talar om avregistrering på grund av att fordonet nedskrotats. Trots att det krävdes vittnen som intygade just att fordonet skrotats har det aldrig varit några problem med att återregistrera sådana fordon.

20 paragrafen 2 momentet var tillämplig när polisen meddelade att de kunnat konstatera att
ett övergivet fordon bortforslats till en bilskrotningsanläggning eller en annan uppställningsplats.

Efter tre år i BRR tillskrevs ägarna med en förfrågan om fordonet fortfarande skulle vara reservregistrerat. Hörde ägarna inte av sig avregistrerades fordonet under paragraf 20 moment 3.

ÖVERGÅNG TILL DATA

Under 1972/1973 gick Sverige över till ett databaserat system med tre bokstäver och tre siffror. Fordon som nyregistrerades under andra halvåret 1972 fick direkt de nya skyltarna medan det för alla andra fordon gällde att senast den 1 juli 1973 skulle de nya skyltarna sitta på var och ens bil. Men eftersom många av de redan avregistrerade fordonen levde kvar fysiskt har de gamla bilregisterarkiven alltid varit av stort intresse för de som intresserar sig för veteranbilar.

I mitten av 1970-talet infördes ett system med auktoriserad bilskrotning och skrotningspremier med avsikten att få slut på oskicket med alla bilar som blev stående ute i naturen. Därefter var det omöjligt att åter registrera in ett fordon som avregistrerats med skrotningsintyg från en auktoriserad bilskrotare.

Med det nya databaserade bilregistret behövde bilägaren inte längre ha bekymmer om att skaffa registreringsskyltar. Skyltar, bokstäver och siffror i plast, metall och emalj hade ju funnits hos bilfirmor, bensinmackar och andra ställen men nu var det slut med det. Från Bilregisternämnden, senare Statens Trafiksäkerhetsverk, kom till fordonsägaren i stället avlånga paket med skyltar, skruvar och muttrar.

Återstår så frågan om det går att jämföra dagens bilregister med det gamla, manuella systemet. En slutsats som går att dra är att hade vi fortfarande haft ett manuellt system så hade det varit en gigantisk arbetsplats för vad har sparats genom åren om inte arbete. Och då måste man komma ihåg att 1972, då var den svenska vagnparken inte vad den är idag storleksmässigt. Vi hade knappast kunnat administrera kilometerskatten, salig i åminnelse, med ett manuellt system, för att bara ta ett exempel.


EN DAG PÅ BILREGISTRET

Tänk er en arbetsdag på ett bilregister någonstans i Sverige. Kanske en dag på 1960-talet, eller varför inte 1950-talet; tidpunkten är inte så viktig.

Under telefontid satt ett antal damer beredda att svara på alla möjliga frågor om fordon i bilregistret, dvs personbilar, lastbilar, bussar och släp och från 1952 även traktorer. Vem äger fordonet och är fordonsskatten betald var nog de vanligaste. Alla kort i aktuellt register förvarades i stora, gröna utdragslådor av plåt.

Frampå vårvinterkanten kunde en och annan förgrymmad bilägare höra av sig efter att ha fått ett skatteinbetalningskort.

-Men jag har sålt bilen för ett bra tag sedan, var en vanlig kommentar. Jag sålde den i januari och så kommer ni nu efter flera månader och vill ha skatt av mig.

Då fick handläggaren pedagogiskt förklara att skattskyldig var den som var registrerad som ägare till fordonet vid ingången av kalenderåret, dvs den 1 januari. Att man sedan sålt fordonet innan skatteavin kom ändrade inte på något.

Övergången till det nya bilregistret på 1970-talet gjorde det egentligen besvärligare eftersom man därefter fick en hel massa slutsiffror att hålla reda på. Det systemet var kopplat till besiktningssystemet och tanken var att när man fick skatteavin skulle man också ha hunnit med att besiktiga sitt fordon. Kontrollmärket, som av någon outgrundlig anledning för några år sedan plötsligt inte ansågs behövas, var ju ursprungligen ett bevis för att ett fordon var besiktigat, skattat och försäkrat.


ALLT ÄR ARKIVERAT

Men det kunde också hända att det inte gick att svara rakt upp och ner på en fråga om kortet saknades därför att det i stället satt ett ersättningskort med registreringsnummer och signatur på den handläggare som registrerade något. Kortet var ute på arbete, brukade det heta. Vanligast var kanske att handläggaren satte det ordinarie kortet i sin skrivmaskin och antecknade en ny ägare. Eller så hade fordonet genomgått en registreringsbesiktning efter att exempelvis ha fått en draganordning monterad. Då skulle den upplysningen noteras på ett nytt registerkort, kort nummer två, samt den nya skattevikten eftersom viktökningen så gott som alltid resulterade i högre fordonsskatt. Kort nummer ett arkiverades och skall, om länsstyrelsen följt arkivbestämmelserna, kunna återfinnas den dag som idag är hos landsarkivet. Över huvud taget alla registerkort från ”den gamla tiden” går att finna hos landsarkiven och i några fall hos länsstyrelsen. För vissa län gäller också att registerkorten registrerats i en databas vilket gör det möjligt att söka på exempelvis enbart ett chassinummer. Helst bör man ju också veta vilket län som fordonet avregistrerades i eftersom det är det sista kortet som dataregistrerats.


VAD VAR RÖDPLÅTAR?

Kanske frågade någon om interimsregistrering. Då hänvisade personalen till polisen som handlade sådana frågor. Interimsregistrering för tillfällig registrering förekom framför allt i två fall. Dels när det var bråttom att registrera ett nytt fordon, då användes tillfälliga röda skyltar innan länsstyrelsen hunnit med att registrera det nya fordonet och tilldela ett permanent registreringsnummer. Interimsregistrering förekom i ytterligare ett fall; hade ett fordon varit avställt ett längre tag, eller åtminstone så länge att giltig besiktning inte längre fanns, då krävdes interimsregistrering, men utan röda skyltar, för att kunna ta sig till verkstad och till bilprovningen.

För polisen gällde inte samma arkiveringsbestämmelser som för länsstyrelserna. Det är därför ingen mening att försöka spåra ett interimsregistrerat fordon som man kanske hittat på ett gammalt fotografi med ledning av interimsnumret. Polisen har för länge sedan gallrat ut dessa register.


HUR FORSKAR MAN?

De flesta av oss som äger ett veteranfordon har säkert någon gång haft anledning att undersöka äldre registreringsförhållanden. Länge förvarades de gamla registerkorten på respektive länsstyrelse men idag är det framför allt landsarkiven som ruvar på dessa skatter men det finns undantag. Och kom ihåg att gäller det uppgifter om fordon från åren 1972-94 är det SVAR, Svensk Arkivinformation, i Ramsele ni ska vända er till. Därefter är det Transportstyrelsen som är ansvarig myndighet. Från norr till söder ser det ut som följer beträffande vart ni ska vända er.

Landsarkivet, Härnösand X, Y, AC resp. BD län

Länsstyrelsen, Östersund Z län

Landsarkivet, Uppsala C, D, T, U resp. W län

Stadsarkivet, Stockholm A och B län

Landsarkivet, Vadstena E, F resp. G län

Länsstyrelsen, Kalmar H län

Landsarkivet, Visby I län

Värmlandsarkiv, Karlstad S län

Landsarkivet, Göteborg O, P resp R län (undantag för O län beträffande åren 1953-71 där handlingarna finns på länsstyrelsen)

Landsarkivet, Lund K, L, M resp. N län


LATHUND FÖR BOKSTAVSTROGNA

Med ledning av länsbokstäverna kunde den allmänbildade lätt avgöra i vilket län ett fordon hörde hemma. Så länge länsbokstäverna existerade kunde man ofta se barn uppkrupna på ett mjölkbord eller ett liknande ställe där de med papper och penna skrev av registreringsnumren. Inget gjordes därefter med anteckningarna, det roliga var nog att skriva upp en avlägsen registreringsbokstav och att samtidigt dingla med benen och efter 1972 försvann det här nöjet.

För att ytterligare förvirra för den kunskapssökande måste vi nämna att det förekom att vissa, större län kunde lägga till ett A eller B efter länsbokstaven. Det berodde på att de första 100.000 numren var ianspråktagna varför en ny serie las upp, exempelvis PA eller FA. När även den var fulltecknad las ytterligare en serie upp vilket kunde bli ex.vis OB.

A Stockholms stad

B Stockholms län

C Uppsala län

D Södermanlands län

E Östergötlands län

F Jönköpings län

G Kronobergs län

H Kalmar län

I Gotlands län

K Blekinge län

L Kristianstads län

M Malmöhus län

N Hallands län

O Göteborgs och Bohus län

P Älvsborgs län

R Skaraborgs län

S Värmlands län

T Örebro län

U Västmanlands län

W Kopparbergs län

X Gävleborgs län

Y Västernorrlands län

Z Jämtlands län

AC Västerbottens län

BD Norrbottens län

Till sist skall vi väl också nämna bilkalendrarna som gavs ut av Svenska Polisens Idrotts- och Skytteförbund. De var inte precis dagsaktuella men kan ändå ge vissa ledtrådar eftersom registreringsnummer och fabrikat samt ägarens namn och adress fanns med.

Uppgifterna i bilkalendern avsåg innehållet i bilregistret under augusti månad året innan kalendern gavs ut. Varför det var så berodde på att innan dataåldern behövde någon rent fysiskt bege sig till respektive län och helt manuellt skriva av bilregistret och det gällde bilar, lastbilar och bussar. Sedan skulle allt sammanställas och det tog sin tid så när kalendern gavs ut hade naturligtvis en hel hänt i registreringsväg så uppgifterna fick tas med en nypa salt. Men som sagt, för forskaren kan kalendrarna vara till hjälp.

Artikeln tidigare publicerad i tidningen Classic Motor. Text från Bengt Carlén.

Firestone - extra value merchandise

Reprisinlägg från 2013